Abigail

Åh, vad jag hatade Abigail! En högfärdig apa, självupptagen, överlägsen. När hon kom som ny i klassen tyckte jag hon var vacker. Det var hon också – och väl medveten om det. De andra grabbarna stötte på henne, men hon avvisade alla. De dög väl inte. Hon blev bäst i alla ämnen, utom möjligen gymnastik. Bättre än mig i alla fall. Högre i höjd och snabbare i löpning. En gång sprang hon efter mig med en bok jag glömt, bara för att genera mig. Hon satt snett framför mig, i andra raden. Då och då vände hon sig om och log mot mig. Falska stycke! Ofta ville hon visa sin överlägsenhet genom att erbjuda mig läxhjälp. Jag är trög i några ämnen, men att ta hjälp av henne – nej där går väl ändå gränsen? Hon bjöd mig på sitt födelsedagskalas också, men jag vet att hon bara ville förödmjuka mig. Jag gick inte dit.