NÄR DET NU NÄRMAR SIG jul vill jag påminna en av mina kära vänner, Lotta, om denna julvisa, som jag vet att hon sätter särskilt värde på. Med tiden har också jag tagit den till mig och den verkliga julefriden och stämningen kommer först när jag spelat det här klippet ett par gånger:
Vi tar en sväng nerför gatan en dag,
mitt stackars alter ego och jag.
Vi slår oss fram bland generationer,
som slåss med varann om sensationer.
Det är en hetsjakt utan like
efter tusen smaragder och ett kungarike.
Ett gratiserbjudande faller från ovan,
jag gapar och sväljer och tackar för gåvan.
Vi öppnar dörren till en pissoar,
och där står självaste tomtefar
med lång näsa och en stråle som glittrar.
Han drar av sig skägget,
det ser ut som han fnittrar.
Han säger: ”God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!”
Det är inte snön som faller.
Det är nån annan tröst.
Picassos akrobater dansar över mitt bröst.
Det är inte snön som faller.
När jag behöver tröst.
När förklädda demokrater sätter kängan i mitt bröst.
Vi checkar in vid Frestelsens Tempel.
Någon jagar mig med en stämpel.
Mitt alter ego börjar undra.
Varför jag håller andan och räknar till hundra.
Jag klarar provet och blir klassificerad,
som en idiot men fullt kvalificerad
att lyda order och gå i sele.
Någon sticker till mig en plastukelele
och säger: ”spela pojk, spela, spela.”
Min hjärna är varm men fingrarna stela.
Plötsligt står jag med rumpan bar.
Någon sätter eld på gamle tomtefar.
Han skriker: ”God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!”
Det är inte snön som faller.
Det är nån annan tröst.
Picassos akrobater dansar över mitt bröst.
Det är inte snön som faller.
När jag behöver tröst.
När förklädda demokrater sätter kängan i mitt bröst.
Vi kliver in i en programkontroll
där dom manipulerar med rock’n’roll
och sätter upp listor på det som gäller:
Torskar och hjältar och andra rebeller.
Någon presenterar nya modernismen,
fast tomtefar skyller på kapitalismen.
Mitt alter ego tar livet av sig.
Själv vet jag inte vad det ska bli av mig.
Det finns ingen plats för fina nyanser.
Kärleken har redan bränt sina chanser.
Jag jagas av beväpnade och arga pingviner
med vassa tungor och brackminer.
Midnatt råder, tyst det är i husen.
Legitima fascister tänder juleljusen.
På gator och torg ligger vraken och kryper.
Makabra och välgödda stereotyper.
Jag är ensam kvar och dansar runt granen,
men var är glädjen och var är barnen?
Något faller i mitt gråa hår.
Tomtefar är skadad och läggs på en bår.
Han säger: ”God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!”
Det är inte snön som faller.
Det är nån annan tröst.
Picassos akrobater dansar över mitt bröst.
Det är inte snön som faller.
När jag behöver tröst.
När förklädda demokrater sätter kängan i mitt bröst.
Redaktören
