I HYLLAN finns ett par kataloger från Åhlén & Holm, 1949-1950 (höst/vinter och vår/sommar) som förvisso inbjuder till nostalgisk längtan tillbaka. Fick jag chansen att resa bakåt i tiden (och ta med mig plånboken) skulle till och med jag kunna ge hustrun en välskuren vinterkappa för bara 140:-.
Ett stolt skepp… så gott som gratis!
Jag skulle få pengar över att unna mig själv något fint, kanske ett tjusigt modellfartyg! Något att sätta på spiselkransen till vännernas ohöljda beundran.
Fast om en sådan tidsresa skulle erbjudas mig skulle inviten troligtvis komma helt utan förvarning och jag skulle, oförberedd, naturligtvis glömma att ta med mig kontanter! Jag skulle stå där, vintern 1949, helt utan reda pengar. Med mitt repiga kontokort i handen och en misstroende expedit framför mig skulle jag råka i panik. Förgäves skulle jag spana efter den lilla elektroniska dosan på disken, naturligtvis utan att finna den.
Hade jag å andra sidan haft kontanter med mig, skulle unga fröken ändå ha sett lika misstroende ut och vänligt, men med förödande sarkasm sagt: ”Tyvärr. Monopolpengar tar vi inte .”
Det är naturligtvis ett grovt tankefel, ehuru lockande, att vilja återvända till flydda tider med nuvarande kassa. Min plånbok idag har ungefär samma tjocklek som min Fars på den tiden. Köpkraften är nog i stort sett jämförbar.
Men ändå känns det som om något gått förlorat under dessa år. Antagligen är det lusten till prylar som var betydligt starkare då Åhlén och Holms kataloger damp i brevlådan när mitt medvetande hade börjat vakna under yngre 50-talet. Det är en lust som nästan helt har avklingat idag – på intet sätt saknad. Sakna kan jag däremot dofterna från förr. Plast och konstfibrer luktar nästan ingenting – det gör däremot ylle och trä. Och själva katalogen – ja, den doftar barndom.
Redaktören
