EN GLIMT AV ÄNGLAR är temat för den samlingsutställning som öppnade i Blå huset nysslidna helg. Just änglar har ju rönt viss popularitet under senare tid, men det finns många aspekter på temat och många sätt att uppfatta begreppet. Det kunde man märka.
Det kan bli trång i det konverterade smålandshuset men på något vis får allting och alla plats ändå, till och med en scengrupp som kallar sig ”Teaterkompisar” kunde spela sitt specialskrivna verk om ”onda och goda krafter”. För en fullsatt salong kan man säga!
Paret Bennedahl, paret som äger och driver Blå Huset, återvände från sommarvistet fullastade med regniga dagars arbetsresultat och dessa är naturligtvis de dominerande i denna samlingsutställning.
Christines målningar slår an och denna gång särskilt denna, utan att jag riktigt vet varför. Om det är det diffust vibrerande skimret i bilden, det som ger en mättad känsla av vag drömsyn? Eller kanske är det så ”enkla” saker som den svalt återhållna paletten som ges ett hett kontrasterande sting av glöden i vingens kant. Ett så fullödigt spel med materialet, sinnet och tanken! I alla fall är det lätt att falla i funderingar över de här ”berättelserna”.
Utställningen är luftigt arrangerad – fjäderlätt, vilket är en bedrift i detta intima och kompakta hus. Trots begränsade ytor kan man behagligt ta sig runt i rummen och upptäcka de olika konstnärernas syn på temat. Teckningar, foton och texter.
Stefan Bennedahl lät inte heller sin sommar regna bort. En mängd nya verk finns utställda, såväl inne i Blå huset, som i Röda rummet. Stefan sätter ofta fokus på det spykologiska spelet mellan makt och omakt, ofta i religiös klädnad, ofta som betraktat genom dunkelt färgat eller sotigt glas. Som betraktare får jag rysningar, jag blir åskådare till rätt skrämmande scener. Som den inkvisitoriska församlingen i ”Tribunal” som besitter maktpositionerna och en stackars avfälling till kollega på den anklagades plats.
Tryggheten i en likriktad grupp – det ska mycket till för att bryta mot konvenans och förväntat beteende. Men plötsligt sker det. Kanske vid ”Mötet med en ängel”? Det som frapperar med Stefans figurer är inte alltid ”individerna” utan de starka spänningar de bygger upp som grupp.
Egentligen handlar det om regisserade iscensättningar som gestaltar och åskådliggör skeva balanser och styrkeförhållanden i mänskliga relationer. Skulpturerna illustrerar såväl utsatt ömklighet som auktoritärt självförhärligande. Röda rummets något svala atmosfär, denna mulna förhöstdag, understryker både de solitära skulpturernas slutna och stilla mystik och de sammansatta gruppernas mer högröstade tigande.
För att förflytta sig från neder- till övervåning (eller tvärt om) måste man passera pentryt, där man antingen får klämma sig förbi besökare inbegripna i samtal eller helt enkelt slå sig ner på en ledig stol, ta en fika och göra ett ”inlägg”. Just att Blå huset står för konst i så otvungen och spontan miljö gör besöken än mer lustbetonade.
Det finns fler utställare på Blå huset och det finns all anledning att återkomma med funderingar kring dessa konstärer också. Kommande helg fortsätter utställningen.
Redaktören
