SNART BÄR DET IVÄG. ”Nymfen” ska levereras till Ostkusten, långt ut bland vikar och öar. Så nu ger jag figuren en avputsning inför resan. Man får passa på när solen hittar en lucka i molntäcket, där hon låter sin milda värme stråla ner. Annat var det igår. Då fick guldfiskarna rejält med vatten att simma i.
EN VÄN UNDRADE, liksom en del andra ibland, om det inte känns vemodigt att skiljas från den här och andra saker jag gjort. På sätt och vis fäster jag mig visst vid en del av mina alster, särskilt de som tagit lång tid. Jag vänjer mig vid dem och trivs med dem. Men om någon hittar en sak hos mig och blir så förtjust att han vill äga den – då har jag ingen separationsångest. I princip kan jag alltid göra en ny, om än inte riktigt likadan.
Sen är det väl också så att det är själva arbetet som är viktigast – resan viktigare än målet. Att ha leran eller papier-machén i händerna, att styra och ställa med formerna och idéerna, är det som har största värdet. Inte att samla på alstren.
Redaktören
