FÖRSTA ADVENT. I valet mellan Vandalorums öppning av ”Zoom”, en utställning om Italiensk design och Blå Husets julutställning blev det konstgården i Alandsryd som vann. Såsom traditionen bjuder, håller mina vänner, konstnärsparet Christine och Stefan dörren till Blå Huset öppen för sin årliga julutställning. Under en lördag av snålblåst, tungmulna skyar och kallt ettrigt duggregn, är det här varsamt konverterade småländska lilla huset ett kulturkrypin som lyser, doftar och välkomnar. Levande ljus och glögg värmer en frusen lekamen, liksom det estetiska utbudet värmer sinnet.
Trångt, varmt och vackert, enligt ”Blåhuskonceptet”
Det både kreativa och strävsamma paret, Christine och Stefan Bennedahl, hade fyllt såväl Blå Huset som anexet ”Röda rummet” med konst, konstnärlig utsmyckning och mysig stämning, precis så som de brukar göra. I år även med Dockhus, stort bildpussel, improviserade dans-/miminslag. Bland annat.
”Flyktingström” beledsagad av ljus. Stefan Bennedahl.
Blå Huset är en slags kulturutpost, lite i gränszonen mellan Värnamo och mörka skogen. Det är en konstgård helt enligt paret Bennedahls ambitioner och hjärtan. Därför också ganska ”annorlunda”. Förutom att redovisa den egna konstproduktionen i olika utställningar, bjuds också andra konstutövare in att ställa ut sina verk. Det, förutom den lilla gårdens egen inneboende atmosfär, ger en spännande och levande ”konstscen”.
Stefans keramikskulpturer visas numera för det mesta i Röda Rummet, som färdigställdes förra året, eller också ute i trädgården, under den bättre halvan av året. Trädgårdens grönska samspelar bra med hans speciella, ofta melankoliska skepnader i sträv keramik, men också i anexets dämpade ljus kommer de ofta sorgsna och lite vilsna figurerna till sin fulla rätt, teatraliskt arrangerade och belysta. Att Röda rummet saknar uppvärmning är bara en fördel. När värmen och stojet i huvudbyggnaden stiger, kan en svalkande, och kontemplativ stund bland de tysta lergestalterna kännas vederkvickande.
En av fasaderna, av Christine Bennedahl.
Christines målningar visas ”inomhus”. Det är känsligt skapade målningar som hör stugvärmen till. Jag tilltalas nog allra mest när hon släpper sin fantasi och lekfullhet lös. Då avlöser de måleriska upptågen varandra, som till exempel på två stora, dubbelsidiga skärmar, målade som fasader i ”barock renässans”. Här, i husens fönstergluggarna ”rör” sig, som i olika scener allehanda figurer i sanslös Commedia dell’arte-stil. Här spelas mänsklighetens hela frivola, sköna, komiska, och burleska repertoarer upp och konstnärens mästarhand och människokärlek närvarar in i minsta detalj. Formidabelt! På detta goda humör önskar jag att konstnären får vara ofta. För denna påtagliga skaparglädje är ytterst smittsam.
”Burleskerier” i sprakande färger. (Detaljbilder från större skärm.) Christine Bennedahl.
Niorummare med tio ”inredare”.
Mitt tidigare i Inkspots beskrivna dioramaprojekt var ämnat att hamna just i det ”dockhus” som var en av årets nya nummer i Blå Huset. Nio personer var inbjudna att fritt utforma sitt eget rum. Jag var alltså en av dem. Det var här som min ”Alice bor inte här längre” skulle passas in. Jag hade ingen aning om hur eller vad mina grannar hade tänkt om sina ”lägenheter”, så det blev en spännande inspektion av ”fastigheten”. Blandningen av idéer, material och ”budskap” var förstås total.
Redaktören
