PLAN ”B” för mitt dioramabygge sattes hastig igång, efter det att ursprungsidén havererade totalt. Jag vet inte längre hur tankarna gick, men jag hamnade i källarplanet, bildligt menat. Bokstavligt har jag tvärt om kommit upp i bostadsplanet, eftersom plana ytor nere i garage, verkstad och studio alla äro fulla med saker och inte längre erbjuder något arbetsutrymme (jag ska vid första bästa tillfälle göra något åt det).
Pyssel vid köksbordet när inga andra ytor återstår.
Det gick lite fortare med den här scenen och jag tror jag strax är klar. Någon minigubbe/-gumma ska jag inte ha med fast jag hela tiden tänkt det. Nej nu ska jag spela på minimalism, social utsatthet och vemod, i ett tomt rum. I en källarvåning som nås via en brant trappa i en schaktliknande nedgång, ville jag ha fuktfläckad, sprucken cementputs, gistet trägolv och enkelglas i ett fönster, som på sin höjd släpper in en grå dager. Kartong, frigolit, trälist och akrylfärg – och så här ser det ut just nu:
"Alice bor inte här längre".
Ett konstnärspar i vänkretsen har påbjudit det här jobbet. Hela projektet går ut på att 9 personer ska inreda sitt ”rum”. Min hustru har fått rum 5 och jag nummer 8. Närmast under alltså. För övrigt vet jag ingenting om de andra rummen eller vilka ”hyresgäster” de fått. Papier-machésoffan ska jämnas till och målas (nött, mörkröd?) när den torkat, posten och några detaljer till ska fixas, sen får det vara bra. Färdig i tid!
Sånt här är riktigt roligt att pyssla med, men vänner eller ej, efter det här får det vara slut med gratisjobben. Jag har väl annat att göra!
Titeln, från Martin Scorseses film ”Alice doesn’t live here anymore”, kom till mig såsom det klaraste ljus från ingenstans. Jag såg filmen för länge sen men minns inte så mycket av den – mer än att den var bra. Ellen Burstyn, huvudrollen och en mycket ung Jodie Foster gav båda prov på skådespelarkonst – en erfaren konstnär och en i vardande.
Redaktören
