Han vet inte att han inte är en "fin katt" eller...
NÅGOT NYTT HEM till den stackars lille kattpojken har inte hittats ännu. Han lever ändå fortfarande och i högönsklig välmåga. Han har växt duktigt och blivit en vildbase som far runt i garaget/verkstaden där det finns obegränsade gömställen att lägga sig i bakhåll i. Mamman har blivit främsta anfallsmålet, men även mina tår utgör mål för snabba attacker.
Han är ju så rar, men så här kan vi ändå inte ha det. Nu är det än mer en tidsfråga, för här är helt klart en katt för mycket. Jag har funderat på om jag ska utföra den obehagliga uppgiften själv. Det har jag inte det minsta lust med, men jag vet att jag skulle iaktta mesta möjliga pietet och sträva efter minsta möjliga lidande. Men nerverna sviker nog. Det blir nog till att muta grannen igen. Han har också bättre verktyg för sånt där.
...att han är oönskad och dessutom rysligt ful. Han har bara skoj.
Till våren kommer han annars att vara könsmogen och till och med betrakta sin egen mor som ett inte oävet ”one night stand”. Kastrering är förstås en möjlighet, men det blir ändå en ”onödig” katt i huset. Säg, vill du inte ha en liten gosego’ kissemiss?
Redaktören
