MAN SVÄR INTE I KYRKAN – det är opassande. Förmodligen är det lika illa att säga fula ord i konstvärlden. Ord som: vackert, skickligt, sköna färger, livsbejakande, harmoni… m.fl. hör väl till det grövsta svordomarna. Men eftersom jag inte är konstnär och inte har med konst att göra, kan jag svära så mycket jag vill. Och jag kan fler fula ord: Intagande, välgjort, måleriskt, mästerlig teknik och … (här kommer det värsta:) idylliska motiv! Tvi! Där blev jag väl riktigt svart om mun.
”Lantlig madonna”. Inta Dobraja, 1986
För konsteliten är väl ”idyll” det mest tabubelagda* ord som tänkas kan? Det trevliga, det goda, det vackra och muntra – det går inte ihop med allt vad konsten ska. Jag själv frossar dock i bilder som Inta Dobrajas mjuka behagliga målningar. Den Lettiska konstnären, född 1940, kan väl knappast lida brist på stoff till riktigt mörka, obehagliga skildringar från krigsår, svåra förhållanden och lång sovjetokupation. Hon ”borde” antagligen ha målat ut sina protester mot diktatur, fascism, fångläger och annan ondska med svärta och grova penselstråk – men det gör hon inte. Men lite i subtilare form ligger protesten där i alla fall hennes målningar: så vill vi ha det, så borde det vara, så kan det bli.
(Hoppas du lade märke till lustigheten: – konstelitens konst ska ju bryta alla tabun!)
”Lördagskväll i min barndom”. Inta Dobraja, 1984
Inta Dobraja väljer de varma färgerna i sitt måleri. Aftonvarden i gammeldags nationalromantiskt ljus förmedlar intet annat än trivsam stämning, familjegemenskap i frid och ro i ett varmt och vänligt kök. Hur sann är bilden? Hur trovärdigt avbildar den en lördagskväll hos en familj i Lettland på det Sovjetokuperade 40-talet? Jag vet inte och jag ifrågasätter inte heller autenciteten – jag njuter av den idylliska stämningen.
”Mor och barn”. Inta Dobraja, 1983
Frodigt, varmt och sensuellt. Lillen badas och mamma är rund, varm och go’ att ty sig till. Ingen nöd, ingen brist, vitt porslin, solgult sken och klart vatten i baljan. Bara pur, ångande idyll. Störs du av det?
”Sömmerskor”. Inta Dobraja, 1989
Och vad är då detta? Tre flitiga töser under en avskärmad lampa tråcklar och syr. Tavlan ”Sömmerskor” – ett Renoir-Nyströmskt julkort för herrarna? Jo jag tackar! Idyll så det förslår. Intet annat än trevnad och glädje – samt lagom avklätt för oss voyörer. Så, vad är det för fel med idyll?
”Anna”. Inta Dobraja, 2002.
Ett porträtt. Kan det bli bättre? En mullig nymf i en plaststol på altanen, ett barnbarn från stan på besök kanske? De rustika golvplankorna kontrasterar mot den mer modernt klädda modellen, Anna. Ring och halssmycke vittnar om de utökade möjligheter den unga generationen getts. Det är ändå skönt att komma ut på landet: ledighet, sol och filbunke till frukost. Och så mormors tjat om hur det var förr. Genomidylliskt!.
Men så här får man väl ändå inte måla! Drömlikt positiva och milda avbildningar av situationer, miljöer och personer? Jo visst fasen får man det – om man kan. Man får gestalta den ljuva, ljusa sidan så mycket man vill. Man får lov att måla idyllen! Frågan är väl snarare hur många som klarar av att göra det på ett så fullödigt sätt som Inta Dobraja i Lettland. Förljuget? Jag tycker inte det – för våra vackra drömmar är väl precis lika sanna som våra otäcka… eller?
Redaktören
Det här är bilder som jag själv blev så glad att hitta. Jag har ett stort behov av vackra, positiva bilder, såna som Inta Doraja målar. Tack för kommentaren! :)
Tack för att du delade med dig av Dobrajas bildvärld! Underbart! Lustfyllt! Livsbejakande! Ögonglädje!