DET REGNAR. Caféet är fullt av gäster. Vid ett litet bord sitter en herre, välklädd i kostym, med en kanna kaffe och ett cigarrettpaket. Ett paraply är krokat i stolskarmen. Bredvid honom sitter en ung kvinna, genomvåt av regnskurarna, men jag kan ändå se att det är tårar som väter hennes kinder. Jag hör inte något av det lilla de säger varann. Han låtsas mest som ingenting, besväras – vill att hon går sin väg. Och det gör hon. Efter ett plågsamt utdraget tigande försvinner hon ut i regnet på gatorna igen.
Någonstans, någon gång kan jag ha råkat iaktta en situation i viss mån kan likna den här. Det kan ha räckt för att jag sedan fyller i och omformar händelsen – modifierar den, mer eller mindre medvetet. Skissen visar bara en halv diptyk, för det borde väl finnas en pendang som knyter an till caféscenen? Den kom bilden kom till först senare, när jag tänkte vidare och omarbetade minnesbilden. Och under det arbetet fann jag snart att det var Den gamla vanliga visan.
I flickans hemprovins, en lantlig miljö där hennes familj har ett lantbruk med ett flertal byggnader, finns även ett mindre hus, passande för uthyrning till sommargäster: Konstnärer, författare eller andra som söker en lugn tillflyktsort i naturens frid och hägn. Och som vill betala lite grann för det. Man sätter in en annons i Huvudstadsbladet.
En framgångsrik, ganska ung man från storstaden hyr in sig för en vilsam och inspirerande sommarvistelse. Uppgiften att sköta städning, uppassning, springa bud och stå till tjänst, faller förstås på den snart vuxna dottern på gården.
Temat är en så universell och använd berättargrund, att jag inte behöver ge närmare förklaringar. Min egen version blir således inte mer än vad det här två bilderna själva får berätta. (Bilderna är från vårvintern 2018. Jag bytte bort dem mot ett musikinstrument.)
