DEN LILLA ”ristningsfiguren” (från inlägget i november), har etablerat sig på pulpeten, fastän hon stör – såväl mitt pågåen-de uppdrag, som mina andra egna projekt. Hon tycks göra anspråk på att få en egen roll i en egen historia. Hon har till och med avslöjat sitt namn nu, vilket tyder på varaktighet med besöket.
Hon har en vän i Skatan, vilken svarar bra till hennes egen personlighet: Täck men också fräck. För övrigt vet jag inte så mycket om den här lilla tuschplumpen. Lika gott så, för jag har ju annat att tänka på.
Året har just börjat. Jag försöker slutföra mitt uppdrag nu i januari/början av februari. Sen kommer kanske ett nytt in till försommaren. Men jag räknar ändå med att få tid att fortsätta och avancera med mitt eget ”epos”, mitt Stora Forntidsdrama. Det var via den vägen som Duva nästlade sig in i mitt arbetsrum. Men nu får hon alltså vackert vänta tills jag blir ledig. Då kanske vi hittar på något? Men det är inget löfte ”ristat i sten”.
