Originalet
En populär bronsåldersbild, ristad på en stenhäll föreställer en kvinna i något som ser ut som hälsningsgest, rituell åthäva eller kanske dans. Jag är fascinerad av den strama och behärskade men ändå levande formen. Jag tycker att den lilla figuren är stor och tidlöst skön konst i sin minimalistiska skapnad.
SOM BIPRODUKT när jag skissar på mitt forntidsprojekt, dyker min egen lilla figur upp på ritbordet, Hon kommer smygande och intar sin, som det verkar, självskrivna plats i blocket. Och där tycks hon vilja dröja lite. Hon får väl stanna så länge hon vill. Liten, satt, avrundad – ja, lite trivsamt fyllig. En maskot med hästsvans och ’kula’.
Den runda punkten (skålgropen) tolkar vissa av de lärde som en symbol för könstillhörighet. Den kan verka utmanande i sin placering mellan benen på figuren, men den kan väl sägas ersätta fågelbokens 
för honor. Mer utmanande än så behöver den ju inte uppfattas. Det kan ju också vara en dekorativ accessoar, att placera där jag tycker den pryder.
Bilder i silhuett har jag som förval för mitt ’Stora Projekt’. (Prover på dessa finns i tidigare utgåvor av detta Magazin). Dels för att anknyta till hällristningseran och dels för att det sparar mig en oherrans massa merarbete med färgläggning. Det är också en art av bildkonst som känns lite försummad nu för tiden, ehuru silhuetter kan äga ett starkt visuellt uttryck.
Om jag har något bruk av den här figuren vet jag inte. Hon ska inte ingå i mitt huvudprojekt i alla fall (såvitt jag vet.) Jag vet inte ens vad hon heter. Men hon är väldigt rolig att forma och måla (i svart) när jag tar pauser. Så jag kanske hittar på något.
Och förmodligen kommer säkert de mer maskulina formerna också att framträda på pappret.
Sven.
Begränsningen till ’svart på vitt’ i just de här figurerna triggar mig nog lite extra till noggrannhet, att försöka få harmoni i proportionerna. Jag jämnar ut, drar ifrån och lägger till kring konturerna till jag är nöjd. Nästan lite meditativt. :)
Redaktör’n
Du har så breda uttrycksformer i dina illustrationer. Allt från färgglada detaljrika verk till dessa till synes enkla svart-vita illustrationer. De senare lever nästan på bilden och man känner den sinnesstämning dom är i. Mycket vackert.
Ingrid.
En del av dem som forskar och beskriver våra hällristningar, antar att punkten (på originalet) anger könstillhörighet. Det kan ju i och för sig hästsvansen också göra. Manliga figurer återges ofta, i den mån status av betydelse ska visas, med ett annat markant attribut.
För min del tycker jag att punkten kan få vara med men tillåta mig att placera den var jag vill.
Om jag ens vill? För den här figuren hör inte till det projekt som jag ska återuppta nästa år. ;)
Redaktören
Jag funderar på vad den lilla punkten som förekommer lite här och var på/under/vid kvinnan.