Vid pulpeten igen

JAG HAR SVÅRT att bestämma mig för vilken versform jag ska välja. Jag tycker att jag kan ge tusan i svårighetsgrad, eftersom jag ändå redan är ute på bråddjupt djupt vatten med den här idén, men vilken meter och versfot passar till just det här uppslaget? Nu är det ju allvar. Nu handlar det om Affektion, Passion, Drama!

I nuläget har jag tre ”recept” att välja mellan: Blankversen, utan rim men med jambisk femtakt. Den ger ju lite mer frihet om jag slipper hålla reda på vad nästa rad ska sluta med. Terziner, med sin roliga ”3-rimsregel”, men går den ihop med berättelsens känslosvall, eller passar det måttet bättre för ett mer anekdotisk diktande? Alexandrinen då? Jamber och parvisa rim (fast jag vill ha dem på varannan rad och den rätten tar jag mig) och hela sex takter i raden. Det ger onekligen utökat spelrum för berättaren. Några tester har jag hunnit med, men förstås; bara råa utkast, skisser. När jag fastnar för ett av recepten och det blir ”skarpt” läge kommer troligtvis rapporteringen att bli sparsammare.

Sedan är valet av stil och teknik för bilderna inte heller avgjort ännu, trots läsekretsens välvilliga råd och synpunkter. Jag tror faktiskt att texten påverkar bildvalet och att bilderna styr hur texten ska formas. Kan det möjligen ge en vag beskrivning av det svåra livet vid pulpeten?
…Det är bara september ännu, så hela hösten, vintern och senvintern, då det är meningen att man ska hålla sig i sitt ide (särskilt nu och tills vidare) bör väl räcka för att antingen haverera eller avancera? Och hur det än blir med det; nog är det väl ändå behjärtansvärt att åtminstone försöka bringa ljus och klarhet i den av både historia och religion så negligerade episoden?