VÅREN KOM TILL bergen i Hokkaido. Madame Sashigawa lever vidare i sitt lilla värdshus. Då och då stannade någon resande till för att söka logi eller bara för att undfägnas och restaureras av det synnerligen utsökta köket. Det sägs att Kirikos sublimerade syster, Noriko, åter gjort ett besök och därvid yttrat att det kunde vara dags att bygga ut och modernisera. Så vitt man vet, ska Madame Sashigawa dock ha varit måttligt intresserad av ett sånt projekt: ”Men kära syster, det här är ju alldeles lagom!”
Den sista bilden från Hokkaido.
Vad det här projektet anbelangar, ska det få vila lite och sedan korrigeras, ändras och förmodligen korrigeras igen. Sedan kanske det blir åtkomligt här i Magazinet, för den som vill veta hur det egentligen förhöll sig med värdinnan, samurajen och värdshuset.
Det låter trösterikt!
Ingrid
Tack för dina tankar om min berättelse, Ingrid. Det är roligt och bra att få synpunkter! Fast nu känner jag att jag fört er som följt mina inlägg bakom ljuset. Jag har, inte helt avsiktligt, haft en parallell berättelse på Inkspots, som på sätt och vis är den samma som den jag arbetat med, men ändå är helt annorlunda. Jag vill inte avslöja mer nu, men jag kan väl som exempel säga att det inte är ’jag’ som är berättaren, utan ’Madame’ själv. Det förändrar nog både motivet och perspektivet en hel del. Om ”Madame” är var mans drömkvinna? Nja, jag tror nog, utan att förhäva mig, att hon beskrivs som en ganska realistisk person, med tanke på den berättarform jag valt. Så småningom kommer jag väl att presentera verket, på ena eller andra sättet.
Om man nu tänker sig att det vore en trilogi jag håller på med, så var ”Prinsessan” den humoristiska och om historien om ”Madame” är den lågmält stillsamma – så blir den tredje, som bara är en nyfödd idé än så länge, den våldsamma. ;)
Hälsar Redaktör’n
Jag hade gärna sett att madame hade haft lite mer j-r anamma. T.ex. rest till stan och ställt sin gubbe till svars och gett honom ultimatum. Så att hon kunde träffat någon ny samuraj t.ex. Och att hon inte varit så väldigt till lags ständigt med mat och annat vänligt bemötande. Hon fick inte ens någon hjälp med att hämta vatten vad jag såg. Men hon kanske är en sådan kvinna som varje man innerst inne skulle vilja ha i sitt hem? Ljuv och mild utan några egna åsikter och naturligtvis väldigt vacker.
Tack själv Sven, för att du följt projektet i mitt webbmagazin och för all uppmuntran! Vi får se vad du tycker när jag så småningom släpper verket.
Stort tack Ronny för en fängslande berättelse varvat med helt underbara bilder.