SÅ KOM HAN då; samurajen. Våt av blötsnön som faller ymnigt, trött och sliten – lite lortig faktiskt. Han kom inte som den stolte och värdige krigare man kanske kunnat förväntat sig. Han är en ronin – herrelös och arbetssökande. Rokuro är hans namn, han verkar måhända lite försynt för att vara krigsman? Ett födelsemärke under vänster öga gör att han kallas San-me. Kikkori (madame Sachigawa) tycker det ser charmigt ut. Hon ställer naturligtvis i ordning ett bad åt gästen medan han äter. Sen ska hon reda en sovplats. Hon hade nog inte väntat sig besökare i vinter, så nu får hon att göra. Det skulle inte förvåna mig om hon dessutom kommer att tvätta hans kläder. Och lagar strumporna. Han är ju värdshuset första gäst.
Han har god aptit / tre skålar ris med kyckling / Sakēn har hon gömt.
Vädret ser ut att bli värre och till natten kan det nog blåsa hårt över bergsryggarna. Det var tur att gästen kom nu och inte försökte hitta i mörkret. (Den röda lyktan har madame nämligen fått ta in. Jag har ju ingen lust att rita nya papperlyktor i onödan.)
