FÖR VARJE litet steg jag tar, märker jag att sträckan jag har att gå faktiskt bara blir längre och längre i stället för att leda framåt, till avancemang. Huset, både exteriört och interiört tar sin tid att färdigställa. Och som om det arbetet inte var nog, kommer tillägg och ändringar hela tiden.
…Nu har värdinnans syster Noriko oförhappandes kommit på besök, ända nerifrån Edo, nästan 90 mil söderut (tänka sig!) och hon har synpunkter på bygget. Man borde sänka ena halvan av huset, eftersom det är ett suterängsläge och takstolarnas hållfasthet ger hon inte mycket för. Skulle inte stråtaket bindas bättre inifrån? Du har inte glömt läkten, möjligen?
-Men, inte ska väl jag stå här och anmärka på ditt lilla hem. Det är ju ditt hus, kära syster.
-Inte ännu, mumlar vår värdinna, knapp hörbart.
Det är kanske tur att systern bara är ett tankefoster. Hon reser i morgon och kommer inte att dyka upp igen. Men om hon är en fiktiv varelse, kan jag inte bortse från hennes åsikter. Alltså: Ombyggnad. Jag räknar med att det går att göra utan att börja om från grunden. Faktiskt skulle jag kunna säga att, jag kom nästan på det själv.
(Noriko gillade lyktan i alla fall. ”Den kommer föstås att flyga upp i skogen vid första höstliga vindil, så jag gissar att min händiga syster redan har gjort sig ett lager av röda papperslyktor. ”)
