Ur arkivet: En kort men ganska osmaklig historia, från 1997, baserad på en verklig händelse. Tror jag! Känsliga läsare varnas!

Rakkniv

– Nej men … vad är nu detta? Vem i helskotta har gett honom en rakkniv? Titta vad han gjort! Skurit sig i hela ansiktet, och ena örat är väck – det ser ju inte klokt ut, och blodat ner på mattan! Så förbannat oansvarigt. Hur kan man låta rakknivar ligga framme. Jaha! Sådär ja, nu fick han av sig näsan också. Det var ju fan vad det blöder. Jag blir så upprörd av att se sånt här! Har han ingen mamma?
– Elsbeth! Kom och titta på det här!
– Jösses! Ska vi ta den ifrån honom?
– Nej, inte jag  – gör det du!
– Är du tokig, då går han kanske lös på mej.
– Någon måste väl ta hand om honom, så här får det väl inte få gå till. Någon ansvarig myndighet måste väl finnas?
– Han ser ut att roa sig i alla fall, ser du som han skrattar?
– Det är för att läppen är borta.
– Var kommer han ifrån? Har han ingen mamma?
– Fråga inte mej, jag trodde det var du som tagit hit honom.
– Jag? Nej jag har ingen aning. Titta som han karvar! Det här kan aldrig sluta väl.
– Tycker du vi ska bre ut tidningar eller nåt?
– Knappast någon idé längre. Den mattan får vi slänga. Usch! Titta nu! Ska
han verkligen göra sådär? Det där var riktigt otäckt!
– Är det din rakkniv?
– Nej jag har ju hyvel vet du väl.
– Var sjutton har han då fått tag på den?
– Känner du igen honom, vet du vem han är?
– Men så dum du är – det går väl inte att se!
– Tror du han är lite …?
– Absolut, det syns på blicken … Oj! Fast, inte nu längre. Jag tycker det här är väldigt obehagligt.
– Ska vi gå härifrån?
– Men vi bor ju här!
– Vi kanske kan se på TV så länge.
– Ja, det är väl inte så mycket annat vi kan göra.
– Vill du öka ljudet lite, älskling.