MAMMAS BROR HERBERT tog bilden. Det har berättats för mig att han gjorde det för att trösta och muntra upp mamma när de var ensamma hemma och hon var ledsen. Han ställde upp sin fars kamera, ställde fokus och tid, instruerade sin lillasyster och tryckte av. Vad han inte räknat med var att det faktiskt satt film i kameran. Han hade bara gjort det hela på lek.
…Hur det sedan än gick till, så framkallades bilden och blev det här fotografiet. Gulnat, bleknat, något överexponerat, men det är min mamma som sitter där med sin docka. Jag kan faktiskt tänka mig att storebror fullföljde ”leken”, framkallade filmen och inte fick ordentlig kontakt vid kopieringen; att negativet buktade och gav oskärpan åt sidorna. Men med sin pappas dåtida fotoutrustning, det var minsann inte så illa! Fotot togs någon gång mellan 1920-1922, Iris var då 8-10 år. Jag hittade just bilden som jag visste skulle finnas någonstans, skannade den och sitter nu, snart ett sekel senare och betraktar min mor i fåtöljen.
Jag tänkte ungefär likadant om palmen. Men det var nog så att där sprangs och lektes inte i det rummet. Man satte sig lugnt och fint.
Upplevelsen av fotot är väl den att det togs för så länge sen och att jag kände personen så väl. Det blir en underlig tankeflykt tillbaka från Just nu till Just då.
Underbart foto. Det måste väl ge dig inspiration till någon teckning, antar jag. Krukväxten på piedestalen ser lite farlig ut kanske. Behövs inte mycket för att den ska ramla ner.
Ingrid