Julgransplundringen

JANUARI 1923. Det skiljer knappt fem år från ett sekel. Hemma hos Tant Elin har det varit fullt hus och julgransplundring. Man kan av spåren på golvet ana en ordentlig ”röjning”. Tant Elin sitter med en knappt skönjbar hund i knät, alldeles bredvid den buttra flickan uppe på pulpeten. Varför så trulig när det är kalas? Det får jag aldrig veta. Inte heller vad hon eller de andra små och stora personerna på fotot heter eller vilka de är. Bara en till kan jag identifiera: Flickan vid Elins vänstra axel är Iris, som skulle bli min mamma.
…Den här trettondedagen är Iris tio år, ska fylla 11 till sommaren. Hon har förliden höst förlorat sin mor i TBC och Tant Elin har uppenbarligen tagit sig an sitt syskonbarn och skapat en nära och varaktig relation. Det framgår av flera foton där de båda är med. Även de vaga minnen av vad mamma själv berättat kommer som ekon ur bilderna. Nog nämnde hon ”min älskade tant” vid flera tillfällen? Det dröjde inte alltför länge innan Iris fick en styvmor och det blev, så vitt jag vet blev ganska bra, det också. Men den riktiga mamman kan nog aldrig ersättas, inte ens, eller allra minst, för en tioåring.
…Tyvärr är det ju så med foton; de hamnar i album i bästa fall, eller i kartonger och kuvert som här hos mig. Väldigt många blir anonyma ögonblicksbilder. Skriva namn på personer, årtal eller plats behövs inte. Man kommer ju ihåg. Det är mycket sällan sådana här fantastiska ledtrådar finns på baksidorna. Det är som efterföljande väldigt lätt att ångra avsaknaden av den vetgirighet som de gamla fotona nu väcker; då, när någon ännu fanns kvar att berätta. Men trots allt går det att pussla, minnas och dra slutsatser, när det finns skärvor att sätta ihop. Nu gäller det att inte blanda korten igen!