DET NÄRMAR SIG. Allt oftare får vi närvara vid närståendes, släkt och vänners stoft då avsked tages, i stilla begrundan, enskilt i bänkraden och framme vid kistan, eller urnan som idag. Vi i min generation är en avgångsklass. Under ceremonierna upptas tankarna av den som just stigit av. Minnena kommer fram och inte sällan kan man klandra sig själv för att man inte mer tog tillvara på, eller skapade själv, tillfällen att djupare lära känna personen – hon eller han vars minne vi samlas för att ta med oss och bevara. Var människa är ett helt universum. Tänker vi någonsin på det?
En sörmlänning sitter bak i kapellet och medan mjuk vemodig musik fyller luften under taken vandrar hans tankar. Han tänker:
…Så kort är livet. Till vilken nytta? Han minns Gunilla, ser henne, hör hennes röst, minns mamma som också var värmländska. Båda har stigit av tåget, på olika stationer. Han ser tillbaka på sin egen livsfärd som går vidare, denna resa utan fasta turlistor, där avgångar och ankomster eller destinationer aldrig är förutbestämda, där ingenting kan bokas och ingenting egentligen kan garanteras. Resans längd och komfort? Ja, det ger sig.
Ingenting kan bokas, reserveras eller betalas för i förväg, eller ens under färden. Och resan går med snälltågsfart. Alldeles för fort och sörmlänningen tänker: Nyss var jag i skolklass 2:a. Så kort är livet. Så flyktigt. Men tänker också: Vad vore alternativet?
Ja, jag tror det är så man ska hantera sina dagar: Ta emot dem!
Att närvara vid ’de sista avskeden’, berör mig och stämmer mig alltid till eftertanke. Både under och efter ritualerna. Och det är väl det som är meningen med begravningar. Att begrunda det hela?
Skönt att du har fått igång en ny dator. Hoppas det gick bra med att rädda det mesta av arkiven också! Det roligaste med nya datorer är att de brukar ha så kopiöst mycket mer arbetsminne och lagringsutrymme än den havererade. :)
Ronny
Som du kanske har sett har jag varit utan dator några veckor och ser att jag missat många av dina inlägg. Jag har läst alla nu sen sist, men kommenterar inte eftersom jag vet att det är jobbigt att skriva svar på alla som du brukar. Beträffar regninslaget håller jag helt med dig.
När solen ständigt skiner får man bara dåligt samvete för att man inte är utomhus. Som tröst läste jag om att man inte behöver mer än en kvarts sol om dagen för att tillgodogöra sig vitaminer. Inte kan jag måla heller eftersom jag har en hel vägg med fönster i ”ateljén” där solen ligger på hela eftermiddagen. På förmiddagarna har jag annat att göra än att måla. Städa eller gå promenad t.ex.
Numera slipper jag spela på begravningar – tidigare kunde jag ha upp till tre stycken samma dag. Så tillvarons förgänglighet upplever jag inte direkt så ofta numera. Jag vet bara att jag då alltid tänkte att det kunde vara min tur nästa gång.
Jag håller också med dig om att tiden går alldeles för fort. Just nu när man har det så bra och får pengar utan att behöva jobba och kan sova hur länge man vill på morgonen. Jag tänker inte så mycket på morgondagen utan är glad och tacksam för varje dag som jag får. Sen är det ju VM-final på söndag förstås att se fram emot…
Ingrid