Under täcket

JAG GILLAR INTE skräckfilmer, rysare, action-/kriminalfilmer och andra våldsbemängda rörliga bilder. Polisserier, typ: ”Ett fall för Vera” och ”Endeavour” (Unge Morse) på SVT kan gå an, jag har till och med passat tiderna, men annars tycker jag det räcker med utbudet i nyhetsmedia. Jag läser inte deckare heller. Att litterärt eller på film ha ihjäl medmänniskor – att överhuvudtaget tänka ut maximalt lidande och de mest plågsamt, spektakulära sätt att avliva människor, om så bara i fiktion, gör mig alltid misstänksam.

Att göra skräckfilm är antagligen den svåraste genren inom kinematografin. Den här anser jag nog vara den bästa/värsta jag sett: ”The Blair Witch Project”. Jag är inte säker på att jag skulle vilja se den igen. Trots (eller tack vare) att jag slapp se monstret. Just att inte veta vem eller vad som som är hotet, är nog det som skrämmer mest. Att inte ha någon kontroll alls. Filmen kom 1999. Manus och regi: Daniel Myrick och Eduardo Sánchez.

På kvällen i ett hotellrum i Lissabon, med en överväldigande mängd (tämligen likartade) kanaler, har jag sett första biten av ”Sharknado”. ”II”. Kanske somnade jag för ofta och stängde av till slut? Hur allt slutade är jag osäker på. Jag tycker ändå det lilla bolaget som jobbade med produktionerna ska i alla fall ha cred för den knäppa idén som trots allt gjort succé:
…Meteorologiska förhållanden med extrema lågtryck som skapar våldsamma tornados utanför Los Angeles, vilka formligen suger upp vithaj ur havet i sina virvlar för att sedan låta dem, fullt attackberedda, regna ner över staden och dess  försvarslösa (?) medborgare. För regin i Sharknadofilmerna står Anthony C. Ferrante. Om inte annat en mycket driftig och produktiv filmskapare. Jag tror faktiskt att Sharknado VI är på gång i juli! (Hajarna har redan varit i rymden och slukat astronauter, så nu är väl förväntningarna extra högt ställda?)

DE FLESTA skräckfilmer med monster och spöken inblandade är hopplösa. Knepet är att bara visa lite grann i taget av besten och i korta glimtar. Men efterhand har man ändå visat för mycket och den dramaturgiska ansträngningen med stegrad oro och spänd förväntan faller med ens platt. Alla skrämmande vidunder gapar och visar tänderna. Alltid. Det verkar lite fantasilöst och tjatigt tycker jag.
…Den här scenen har däremot imponerat på mig. Regissören Takashi Shimizu som gjorde originalfilmen i Japan och reste sedan tydligen över Stilla havet för att också göra en ”re-make” för den amerikanska marknaden: The Grudge. Just den här scenen, som inte är många sekunder lång, är allt jag sett av filmen, men den är bra! Det här spöket gillar jag. (Jag gör fel som visar det i stillbild, det ska bara glimta till, men du har väl redan sett det ändå.)

Under täcket brukar den spökrädde vanligtvis kunna finna den gnutta trygghet som står att finna, när oförklarliga händelse pågår omkring honom. Men när till och med detta intima revir riskerar påhälsning, ja då…?