DET ÄR SOM om häggen passat tiden; som om den väntat in rätt dag att spraka i vitt mot ung grönska. Som en salut. Det vet min vän Bildhuggaren inte om. Eller kanske gör han det? Igår tog vi det ceremoniella avskedet i Linköpings domkyrka. En stund av begrundan och hågkomster, av nya insikter om Per genom griftetalet och en stund för att, under smärtsamt skön musik, i tankarna placera in den gode vännen i de större sammanhangen. Vi är många som upplever tomrummet nu. Det var en vackert andaktlig stund för farväl.
Vi hade vårt sista gemensamma projekt medan sanden rann i timglaset. Hade vi bara fått en vecka till, ett par dagar, skulle illustrationerna till poesihäftet kanske blivit ännu bättre? Men Per valde i alla fall stil på vinjetterna och fick sedan lita på mig för de sista. Hans sonetter blev ett slags vackert testamente. Och vi blev färdiga.
…Nu blir det inga fler uppdrag, från ortopeden, inga fler diskussioner om bilder, texter och musik med bildhuggaren. Inga fler goda råd eller ”Vad tycker du?” Hur ska det nu gå?
Tack Lovisa. Din pappa snålade aldrig med beröm. Samtidigt var han inte rädd för att ha synpunkter, att tycka och ge konstruktiva åsikter, vilket jag uppskattade mycket. Han var ju själv en fantastisk konstnär (bland allt annat) och det var en stor sak var gång han avtäckte ”årets verk”.
Ronny
Ja, Ingrid. Även om vi också hade behövt den lilla extra tid vi inte fick, så känns det som om vi blev färdiga.
Ronny
Så vackert du skriver. Pappa såg dig som en mycket nära vän och beundrade ditt konstnärsskap, din skicklighet och känsla. Vi är så glada över att du ville göra illustrationerna till sonetterna och tycker de blev jättebra.
Det måste ändå kännas gott att ert gemensamma arbete blev avslutat. Men visst känns det tomt när en nära vän går bort. Så mycket man inte hann med att berätta och prata om. De här sonetterna blir i alla fall ett fint minne av honom.
Ingrid