Herman Bangs ”Tine” utkom första gång 1889. Min bok från 1966 är den 17:e upplagan. Den hade då tryckts i 190 000 exemplar. Jag förstår det. Den er go’ nok!
JAG BÖRJADE läsa boken den 3 december och i natt tog berättelsen slut. Ideligen måste jag läsa om, meningar, stycken, sidor. Danskan är lite knepig, men det går att ta sig vidare och man övar upp sig efter hand. För det är något speciellt med Bangs berättande, något som fängslar och håller kvar mig i läsandet, fastän den är så gammal och handlar om människor under kriget 1864, I södra Danmark.
…Kriget ja. Egentligen bildar det bara fonden till romanen, kulissen och ljudeffekterna, röken och lukterna. Men personerna, en liten småstads invånare, lever i dess närhet och drabbas mycket påtagligt av kriget. De hör dånet från kanonerna, dag och natt och uppifrån en höjd kan de se bränderna och röken från grannstäderna. ”Byen” involveras. Bland annat blir jägmästarens gård, skolan och krogen samlingsplatser för trupper med befäl, sedermera också förplägnads- och sjukvårdscentra. Vägen fylls av flyktingströmmar i iskall regnstorm. Alla hus blir överfyllda och byborna lever kaotiskt. Tine. Det är henne vi följer genom Herman Bang. Hon är den unga, plikttrogna och arbetssamma kammarjungfrun till fru Berg och hennes lille son. Berg själv, ”Skovrideren”, har naturligtvis också en central roll i romanen, efter att hans fru och barn blivit evakuerade till Köpenhamn.
…Nej, det är inte problemfritt att läsa danska, som kanske inte ens är av färskaste datum. Men något band mig vid texten på sidorna, trots omläsningar. För jag ville vidare, jag ville veta vad som skulle hända – för jag var ju där, på plats och hade börjat lära känna de olika människorna. Och det är en gripande läsning – en tragedi. På flera sätt. Jag ska spara den här (fådda) boken i min bokhylla!
