NU GÅR DET inte längre att kalla årstiden för något annat än vad den är: Vinter. Inte ens jag kan fortsätta att förvränga verkligheten med ”senhöst” och andra omskrivningar.
Det här är den närmaste framtiden – snö, kyla, blygrå skyar som bara släpper igenom några få watt av solljuset. Den sista rosenknoppen ger upp till sist, inför kylan och mörkret. Hon och systrarna var ändå optimistiska och tappra, ända tills nu.
Det är ett par veckor kvar till vintersolståndet. Det enda att göra mot mörkret är att hålla stånd, att mota det på olika sätt: Genom att fylla perioden med olika sysslor, att vara upptagen, kreativ(?), fly in i litteraturen, gömma sig/glömma sig i långtidsprojekten, bjuda hem vänner… Det finns knep att mota tristessen. Det brukar också finnas något positivt i att vädret ute håller en inne. Det brukar kunna bli en hel del tid till förfogande. Och så kan man ju tända ljus.
Jag har väl inte heller några stora problem med mörkret och kylan, tack vare mina intressen och den allmänna upptagenheten. Men snö på bilen gillar jag inte. Och rosorna gör mig lite beklämd med sin frusna fägring för ingen alls. Vi sitter ju där inne i ljuset och värmen.
;) Ronny
Jag har ju mitt rika inre liv så jag är inte så beroende av vädret. Tycker det är ganska skönt på hösten och vintern när man slipper vara ute i trädgården och rensa ogräs och annat. Som väl är har vi inte fått snö än men det kommer, sa han på Vädret. Sen är det ju mycket som händer, som du skriver, med kalas och sånt. På sommaren är det rätt dött…
Ingrid