EFTERSOM KOMUNBIBLIOTEKETs och hela det nya Kultur- Utbildnings- och Näringslivskomplexets klang- och jubelinvigning, nyligen meddelades senarelagd ett halvår, var jag tvungen att återlämna mina långlånade sommarböcker på den mindre filialen. Jag påstår inte att det var anledningen. Jag kunde nog fått med mig nitlotter även från mitt invanda bibliotek.
Jag läser många och gärna kvinnliga författare. Bäst att emfasera det. Härvidlag gör jag ingen skillnad. Men redan omslaget borde ha varnat mig: Ett töntigt photoshopkollage av någon digitalsnickare som inte läst boken:
-Vad handlar den om?
-Det är en romantisk berättelse om en friställd bibliotekarie som åker till Skottland, köper en skåpbil och startar mobil bokförsäljning i byarna.
-Ja ha… Okej.
…Men, så är det faktiskt så att boken börjar bra! Ett ledigt berättande med bara några få störande choser. Ingen högre prosa, men man kan väl unna sig lite feelgood ibland. Uppslaget med bibliotekarien som hittar drömbilen för sin affärsidé på Internet, fast högt upp i Skottland, och som bryter upp från storstaden och vännerna för att förverkliga sin dröm – det är ju spännande och bra. Författaren utnyttjar också sin berättartalang för att locka med mig på resan och äventyret. Boken fortsätter bra. Man känner ju igen de brittiska tv-serierna. Idyllerna och de färgstarka personerna avlöser varann. Romantiken kommer in. Inte mig emot. Romantiken utvecklas till passion, till förrvirring, svek och sorg – och så ny hjärtklappning när han som förberetts för stora slutpassionen, till slut…
…Men stopp där, det räcker så! Bokbilen kör (bildligt talat) av vägen och hjulen som snurrat på ganska bra, lossnar från naven och rullar iväg någonstans nedför höglandsbackarna. Kvar stannar ett vrak som helt enkelt inte tar sig vidare. Jag har bara 20 sidor kvar, men jag ids inte fullfölja. Inte ens tjugo sidor till.
Alltså, jag har ingenting emot idyller och historier som det går bra i och den här författaren har ju förmågan att berätta. Men här spårade det i mitt tycke ur totalt på slutet och de sista sidorna skippade jag helt enkelt. Synd, hon kunde ju arbetat lite till.
Jag brukar själv köpa på mig utgallrade biblioteksböcker och det är nog som du skriver, knappast troligt att en privatperson skulle få favoriseras så. Men den biten ”köpte” jag ändå.
Ja, Jenny Colgan ska ju ha skrivit om ”Det lilla bageriet på Strandpromenaden”. också. Tycker du det kan vara värt att prova den? ;) (Egentligen skulle det inte förvåna mig om författaren dyker upp som manusförfattare till engelska (eller skotska) mysserier i tv.
Ronny
Den första av hennes böcker gillade jag, det fanns litet komplikationer med i det söta. Men sedan har jag blivit mindre förtjust av de fortsatta böckerna. Vill gärna påpeka att det är helt orealistiskt att hon som bibliotekarie skulle få lägga beslag på så många av bibliotekets böcker, oavsett om filialen skulle läggas ner. De överflödiga böckerna säljs i så fall till allmänheten på plats. Sådant ingen vill ha kunde hon kanske till slut fått ta, men det skulle aldrig varit böcker som hon med sådan framgång kunde sålt.
Egentligen säger jag hellre ingenting, än rackar ner på andras verk. Men här kände jag mig nog lite lurad, eftersom berättelsen bar mig så förnöjt vidare så länge.
(Jag såg efteråt att författaren också skrivit tre böcker om ”Det lilla bageriet på Strandpromenaden”. )
Ronny
Läst samma bok. Minns inte om jag läste hela. Minns nästan ingenting av innehållet. Det är dock vilsamt att låta sig driva bland klichéerna utmed tidens ström tillsammans med annat skräp.
Hade jag bara haft 20 sidor kvar i en bok hade jag nog läst dem också. Men jag kan förstå att du blev besviken. Det var ju bra att det slutade lyckligt i alla fall.
Ingrid