EN STÖRRE SLUTBILD. Dock inte den sista jag måste göra. Det återstår i nuläget en eller två bilder för att få det hela komplett. Som det ser ut nu. För rent juridiskt äger jag berättelsen, men det är berättelsens inblandade som faktiskt har oinskränkt rätt att ändra och lägga till. Just nu känns det i alla fall som om de är någorlunda nöjda med min transkribering och ”illuminering”.
…Och som nästan alltid: Jag börjar ledsna lite på det här. Jag vill gå vidare. För länge sedan ville jag bli serietecknare. Jag hade figurer som var rätt så populära i högstadiet och på luckan i det militära. Men det var ju inte så svårt. Det räckte med att vara rå och flasig* för att nå beundran. I de kretsarna.
…Jag växte väl ur de där trånga och skitiga gympadojorna. Men eftersom jag alltid gillat (välgjorda) serier, inspirerats av de stora mästarna och insett mediets potens och direkta anslagskraft, har jag av och till varit på och provat själv. Men det är ju, förutom att hitta det stilistiska och lukrativa uppslaget, inte lätt, utan ett riktigt slitgöra. Och jag är säker på att det tarvar ett särskilt psyke för att dagligen, på heltid hänga över serierutorna. Det blir ett jobb förstås och ska som ett sånt betraktas. Men jag var aldrig den som kunde ställa mig vid ett slikt löpande band.
…Nu tar jag vad som kommer mig i hågen och gör mina kortare pass. Anstränger mig lagom (och bara lite till). För nu anser jag mig för gammal och bekväm för någon serieproduktion. Det jag just nu håller på med är… något annat.
*Flasig. Skånska för: fräck, oanständig, vulgär.
Redaktören
Jo, jag minns också Mandrake och hans ”hypnotiska gester” (fast jag fattade inte från början) hur det där fungerade. Och vilket konstigt namn! ”Man-drake”.
När mammorna bytte veckotidningar, kom det nya serier i huset. ”Knoll & Tott” (alt. Pigge & Gnidde) var en av serierna jag gillade som barn. Tina hittade jag här: https://musikanta.blogspot.se/2014/06/933-lordagstema-mina-favoritserier-i.html Förstås! ;)
Ronny
Min barndoms idol var Mandrake, som jag uttalade som det stavades. Det var en högtidsstund när Allers kom med denne tjusige man som alltid klarade sig ur kniviga situationer. Han kunde flyga dessutom. Sedan dess har jag alltid varit förtjust i slängkappor och höll på att falla för en marinkadett bara av den anledningen. I tonåren var det Tina som gällde. Tyvärr har jag inte hittat henne på nätet. Sen dess har jag inte läst serier med undantag av Medelåldersplus som jag är fascinerad av eftersom tecknaren alltid har ett öga utanför ansiktet på sina figurer. En innovation!
Ingrid
Jag har inte slutat läsa serier, men mina krav på innehåll och kvalitet började väl öka från tonårsåldern och utbudet minskade i samma takt som ”konnässören” utvecklades. Numera ska jag ha väldigt engagerande text och bildstil som jag trivs med om albumet ska få följa med hem. :)
Ronny
Slutade läsa serier någongång vid femtonåren, för att så skulle vara. Men och så. På teve hörde jag Liv Strömquist (Liv och Horace i Europa) berätta om att hon valde att publicera sig i serieform för att det blev så mycket enklare så. Inte så pretentiöst längre. Ungefär som mitt bloggande, tänkte jag. Serier skulle jag också kunna ägna mig åt ifall jag kunde teckna. Men icket.