RÖD SOM BLOD i grönan skog – eller rättare, i en dunge ”at the moors”: Kate Bush’s ”Wuthering Hights” i videoversionen är en blodfull upplevelse som blivit ikonisk. Och jag är själv fascinerad, riktigt ordentligt fascinerad av det här audiovisuella mästerverket:
Musiken: Sången, rösten i flöjtens register är så speciell att den ger sångerskan ett eget musikaliskt revir. Hon komponerar själv sin repertoar och just detta stycke är så eget och har ett så sublimt utnyttjande av tonskala och rytmik att vi varken hört något liknande innan, eller någonsin får höra något liknande igen. Studiomusikerna gör förstås också en magnifik insats på inspelningen!
Sångtexten: Jag tycker om den. Den är vacker, poetisk och jag tycker den skulle stå sig bra som uppläst dikt (utan repriserna). Behöver man egentligen läsa Emily Brontës roman?
Koreografin: Ja, vad säga? Originell, naturnära, nyskapande, synnerligen personlig och mycket bejakande i sin kantighet och obalans. Gesterna är eget innovativa och blir tilltalande i sin ärliga oförställdhet. Etablerade koreografer och dansare med år av studier, träning, träning och träning skulle troligen ha synpunkter. Kate Bush studerade dans efter vad jag vet – kanske blev hon autodidakt för tidigt? Men vi behöver både det akademiskt grundmurade och det fria, sökande och experimentella för att konsten ska leva. Ser man Kate Bush’s Wuthering Heights som det personligt expressionistiska verk det är, finner man det nog alldeles lysande! Det saknas varken innerlighet eller autenticitet i hennes dans. (Och hur lätt kan det egentligen vara att svänga runt på grästuvorna?)
Kate Bush i ung ålder med okänd ackompanjatör.
Jag ger mig inte in på artistens bakgrund, dansstudier, debut, diskografin eller annan historik, utan reflekterar bara personligt kring just det här verket. Singel kom 1978 i alla fall. När videoversionen släpptes har jag ingen uppgift om.
Mer omfattande och nyare information om artisten hittar du här:
http://www.katebush.com/home
Redaktören
När jag såg på din blogg var du hade varit, hoppades jag på en kommentar. :) Nej självklart är det så som du skriver. Och troligen är det delvis nostalgins skimrande filter som gör ”kantigheten och obalansen” i dansen så personlig och ”bejakande” idag – och det att hon hittade på det mesta själv.
De ryska dansarna skulle nog också hålla med dig! :)
Jag har tittat på videon och håller med dig om att hennes röst är vacker och mycket speciell. Däremot är jag inte så imponerad av hennes dans efter att ha varit och tittat på ryska nationalteaterns balettföreställning. Kanske hade jag uppskattat koreografin mer om det hade varit en vacker, ung man i trikåer som ägnat sig åt samma övningar?
Ingrid