”Bostonpressen” igen.
MINA EFTERFORSKNINGAR för att få fram tillverkaren av min tryckpress och årtalet när den blev till, verkar för tillfället ha fört mig tillbaka till startpunkten. Tyskland. Likaså verkar ”Bostondigeln” i sammanhanget mer vara ett begrepp för en teknisk princip än en konkret maskinmodell. Det finns många snarlika maskiner, men alla som ligger i området närmast ”identisk”, tycks ha samma dunkla anonymitet. Man vet inte härkomsten (men gissar på tysk).
…Men en forskare brukar vanligtvis ändå få fram svar, om än på andra frågor än just de sökta. En sån upptäckt är t.ex. att det finns många entusiaster runt om i världen som vill, eller redan använder, den här uråldriga tryckeritekniken. Många av de försmådda, förskjutna, gömda och glömda, men överlevande maskinerna (frånsett rostskador egentligen odödliga) tas om hand, putsas upp och får tillbaka sina gamla arbetsuppgifter. Många värdesätter den speciella lödigheten i boktrycket och utmaningen i att få fram det. Det finns till och med en del typgjuterier kvar! Tanken på att skaffa en uppsättning blytyper (eller två) lockar mig förstås, men det blir kostsamt. Inte för att jag har någon större satsyta precis, men om jag ska sätta det jag vill behövs ändå en viss mängd. Ett företag säljer per kilo. Men hur ska jag veta hur tungt mina ord ska väga?
MINA NYA linoleumplattor kom idag och jag är inte sen att känna på kvaliteten. En bra sak är i alla fall ljusheten. En lätt grå yta där blyertsstrecken syns, istället för murrigt mörkbunt. Vi får se hur det blir med den här sorten. Jag börjar med solen.
…Sen är det faktiskt dags att ställa in pressen för tryckning. Jag har ju ett par andra plattor att provtrycka också, innan ni får se något.
Redaktören
