DEN BÄSTA BITEN av Djungelboken, när jag såg den som Disneyfilm, var slutet! Pytonorm, Chere-Khan, Kung Loui och gamar som pratade lustig norrländska; det var ändå slutscenen som var bäst. Varför jag tyckt så, varför den gjort mest intryck på mig insåg jag först idag när jag råkade hitta scenen i ett Youtubeklipp. Allting kom tillbaka till mig, det slog an igen. Det här är så infernaliskt utstuderat, så diaboliskt spelande med stora ögon, med små accenter och det är sötsliskigt, könsrollskonservativt, typiskt disneyserat och…. Alldeles underbart!
Jo då! This Company knew exactly what they did! Samtidigt skäms man lite för att man var/är så lättköpt. Lite cineastiskt spel på känslosträngarna så sitter man där och smälter.
….Jag minns att filmen som helhet också gjorde intryck för sin proffesionalitet. Jag tror det var den sista långfilm som Walt själv satte igång (och att han inte fick uppleva premiären). Filmen är från 1967 och djungelflickans röst tillhör för övrigt Darleen Carr.
Redaktören
Håller med – har aldrig tänkt på det förrän du påpekade det. Underbar röst hon har också, Darleen Carr, klockren.
Ingrid