I EN SÄLLAN öppnad kartong här hemma, ligger reliker från en svunnen tid, kvarlevor från ett tidsskede då det blev möjligt, enkelt och till och med överkomligt för envar att bli sin egen filmproducent: Smalfilmen. Rörliga bilder i hemmiljö – på lyxig pärlduk eller på mors blekta lakan. Surret från projektorn var det som beledsagade handlingen i de skakiga bilderna, samt kommentarerna från ”producenten” som ofta var av ursäktande art:
– Ja, det var lite för sent på kvällen, men ni ser fisken, va?
eller:
– Nja, det här var visst lite för privat och så åkte handen framför projektorlinsen till publikena högljudda protester.
….I min barndom hade vi farbror Allan, farsans jobbarkomompis, som ibland kom hem till oss om lördagarna. På mopeden hade han lastat allt som behövdes för filmvisning. Dessa lördagar minns jag. Han var flitig med kameran och det var ofta både nya verk och såna vi kände väl igen som han visade. Vi tittade förstås gärna på oss själva igen, gång efter annan.
I den här populariserade tekniken slog formatet dubbel 8 igenom: 16 mm film som man filmade ena halvan av och sedan vände på rullarna i kameran och exponerade andra halvan av filmremsan. På Kodaks lab framkallade man filmen och klöv den i två 8 mm remsor som skarvades ihop och levererades. Den här proceduren var redan betald i och med att man köpte filmrullen. Sen kom Super 8, med ljud t.o.m, video… och sen gick det som det gick.
Häromsistens när vi hade vår vänner i huset, hade jag tänkt att visa några sekunder av en produktion, från min egen ”experimentella” period i början av 70-talet. Förr blev filmrullarna, liksom senare kasetterna med diabilder, ett effektivt sätt att tömma huset på gäster:
– Orkar ni med några fler? Jag har lite bilder från semestern i Trondheim också. (Vad ska man som gäst svara på sånt? Inte det man helst vill i alla fall.) Men i mitt fall var det alltså bara fråga om några sekunders plåga. (Ifall publiken hade krävt det, hade jag naturligtvis några längre extranummer i beredskap.)
Men dagen innan då jag synade maskineriet och bland annat omvandlade en ojordad kontakt till att passa i jordat uttag, fann jag att filmmatningen stod helt stilla. En drivrem från motorn hade torkat och brustit. Drivremmen var egentligen bara ett gummiband, så felet hade uppenbart uppstått tidigare och blivit åtgärdat med vad som funnits till hands. Jag vet inte om det finns lagom drivremmar på marknaden. Det skulle inte förvåna mig om jag hittar rätt dimensioner någonstans. Men i väntan på denna handlingskraft ska väl en bra biografmaskinist kunna reda sig själv.
Om jag mätte och bedömde rätt, skulle ca 6 cm slinga med 3-4 mm diameter bli lagom. Och silikongummi finns i källaren. Det bör fungera väl så bra.
En matris i lera; ett cirkulärt spår som gjutform, en enkel sprits av ett ark papper för att få ner ett medelstyvt silikon i spåret. Det får stå och härda tills i morgon. Sedan ger det sig om det blir filmvisning vid nästa tillfälle vi har kulturgänget här – eller om jag ska bli tvungen att ge mig ut på marknaden för Vintage Movie Freaks och leta delar.
Redaktören
