Idag fick jag ett gammalt foto av min syster som hälsade på:
ETT ANINGEN SUDDIGT och lite tilltufsat foto från gissningsvis 1956. Det är min då 11-åriga syster som tagit bilden, i rätt ögonblick för ett perfekt gruppfoto. Det är vinter, mars kanske, för det ser ut att ha varit dagsmeja. Redaktören, Monika, och hemsyster Karin poserar ute i snön. Jag tror det här var samma år som jag började i skolan. Om mor var sjuk eller utarbetad – eller både och, kunde det allmänna erbjuda hjälp i form av barnpassning och primär avlastning i hemmet: Social hemhjälp. Om det överhuvudtaget kostade något, kan det inte ha varit mycket. Syster Karin minns jag nästan inte alls så jag antar att hon var snäll. Hon ser snäll ut i alla fall och förtroendeingivande med yrkesemblemet på armbindeln: Ett fyrdelat hjärta och initialerna V H.
….Monika däremot minns jag mer, men tyvärr alldeles för lite ändå. Hon bodde hos oss en tid, medan mamman pusslade ihop en lite tilltrasslad tillvaro. Monika blev min lekkamrat. Syskonen var ju äldre och i skolan hela dagarna. Monika var en duktig, mild och harmonisk liten flicka. Just ett sånt barn som alla föräldrar önskar sig, men istället får en sån som jag. Och hon var förunderligt söt. En Bauerprinsessa! Det är här jag önskar att jag kunde minnas mer. Vad lekte vi? Hur satt vi kring matbordet? Busade vi vid läggdags? Tyvärr är minnesfragmenten pyttesmå och förbleknade.
….Saker ordnade i alla fall upp sig i sinom tid. Monika lämnade oss och fick komma tillbaka till sin mamma. Inget uppslitande farväl vad jag minns, för våra familjer fortsatte att hälsa på varann då och då. Men sedan ”försvann” hon mer och mer. Vi gick skilda vägar, i olika riktningar. Märkligt nog lär hon väl vara 64 eller 65 år idag. Märkligt, därför att när min syster öppnade slutaren och lät ljuset bränna filmens silverbromid, stannade hon på sätt och vis tiden. Hon sparade ett segment av vår barndom. Då är ju faktiskt nu, när jag ser på bilden och inga sextio år har förflutit.
Redaktören
