MARLEN HAUSHOFERs roman från 1967 (nyöversättning 2014) är en medelålders kvinnas redogörelse över sitt liv efter att en morgon finna sig instängd i ett alpområde. Utanför ”Väggen”, den osynliga barriär som skiljer henne från sin tidigare omvärld, är människor och djur döda.
En hund, en katt och en ko finns med henne innanför, när hon börjar det såväl fysiskt som psykiskt påfrestande och mödosamma arbetet med att överleva. Redogörelsen har något av dagboksnoteringar över sig men fylls också av kvinnans strategier för fortsatt liv, existentiella grubblerier och av omsorgerna om sina nu enda vänner.
Det hade lätt kunnat bli en tjatig och enformig läsning, då allt kommer att kretsa kring ett tungt, primitivt lantbruk, men blir det inte. Tvärt om kunde jag svårligen lägga ifrån mig boken för att få lite sömn. Den är spännande och författaren lyckas väl med att locka in läsaren i vardagslunken där väder och vind plötsligt får så avgörande betydelse och där små och större händelser ger själva livspulsen. Situationen är en sådan som de flesta (även jag själv) säkert har funderat över då och då; tanken på att lämnas som den allra sista människan på jorden. Marlen Haushofer lyckas direkt sålla bort allt ”mys” som kunde slinka med i upplägget och i stället ersätta sånt med genuina glädjeämnen. Och sorger. Som läsare befinner jag mig i ett intressant litterärt tankeexperiment om att vara den allra sista – som också är mycket väl skriven och behaglig prosa.
Redaktören
Verkar läsvärd!
Ingrid