Solregn och hårvård

ORDET LÅTER VACKERT och passar väl de kortvariga, gnistrande fenomenen. En regnig dag var det, men med en och annan liten lucka som släppte fram solen. En dag att stanna inne och försöka avancera en bit till med nymfprojektet.

Jag har inte haft det lätt i beslutsfrågan som gäller frisyren. Trots förslagen jag fick. Problemet stavas ”hur”.  Jag har letat efter och tänkt på olika material som skulle låta mig slippa skulptera håret. Mohair finns i huset, tagel bör vår lokala tapetserare kunna tillhandahålla. Men när min blick för sjunde gången föll på rullen med stålull, tog jag mig för att prova.
Med vinkelslipen (igen!) sågade jag upp ett dike rätt över svålen, lagom för att trycka ner bandet av stålfibrer. Och si! Ett slags hårsvall på momangen. Nu skulle håret kunna vara grått. Inget fel med det. Men tänk i stället vad ett rostrött hårburr skulle lysa upp. Korrosion är sällan en önskvärd effekt – men nu vill jag ha rost! Och det brukar dessbättre gå kvickt med stålull.

För att sedan både fixera stråna och rädda dem från total oxidal nedbrytning, är tanken att bestryka/impregnera med epoxiharts. Risken är att det inte går att arbeta in resinet och mätta peruken. Ett skal utanpå blir varken snyggt eller hållbart, misstänker jag. Epoxin i fråga är tunnflytande, så jag sätter mitt hopp till att det tränger igenom.
I den här vyn får jag en liten association till Yoko Ono. Och jovisst, jag gör två peruker. Sån är jag och det får jag väl ta ansvar för.

Redaktören