ETT RITBORDSPASS IGEN, ett av många med trevande försök att åstadkomma det jag ”ser” inom mig och med en påtaglig känsla av – nu är det kört, nu kan jag inte längre! Det är i och för sig samma gamla syndrom som följt mig genom åren. Jag har säkert beklagat mig över besvären tidigare här i ”magazinet”. Men jag är ju så gammal att det nästan förväntas av mig att jag ska glömma saker. Men jag glömmer inte pågående företag och även om jag i ambivalensens strömvirvlar ändå är tämligen inriktad och fokuserad på plan A, har jag en sidoplan (B) såsom det stolta fartyget har sin livbåt redo i dävertarna. I reserv finns också flytvästar (plan C och D).
Plan B.
Men så är det ju den där känslan som bromsar. När jag väl är igång brukar jag komma in i den berömda ”andra andningen” och sen flyter det oftast på bra. Men det är vägen dit som är så föga lustbetonad, rent av avskräckande ibland. Jag kan ibland ge andra råd i att ta sig igenom inledningsfaserna, men medicinen känns inte verksam på mig själv. Jag kan också höra mig själv säga: ”det är vägen som är målet” i välmenande ton som råd till andra. Sånt strunt! Jag vill att det ska vara färdigt nu!
Redaktören
