JAG ÅTERVÄNDER till Alexander Daniloff’s bild, som jag nyligen skrev om. Visst är det ett mästerligt ”familjeporträtt”! En söt, finklädd liten familj. Men direkt kommer funderingarna, alla de där tankar som ”riktig” konst ofta inte förmår generera, trots att det bland annat är just det den ska: ”Ställa frågor”. Den här bilden ställer många:
Först snuddar man förstås vid funderingar om hur det gått till. Vi kan låtsas annat, men erkänn att du också undrar! Hur gör dom? Sen kommer allvarligare tankar kring hur och var de ska leva sitt äktenskapliga liv tillsammans. Strandnära får man förmoda och mest på land. Pappan har ju sina begränsningar. Hur löser de bostadsfrågan? Matros som han är, kommer han att vara ute på resor i tjänsten. Så det blir mamman, förstås, som tar hand om barn och hem.
Det vilar en högst påtaglig melankoli över bilden. Och det är inte svårt att inse varför. Olikhet skapar oginhet. Hur ser omgivningen på den här avvikande alliansen? Hur stor är toleransen? Vem kan låta bli att undra? Gossen, med sin fina plåtbåt, som snart ska börja skolan – vilka tillmälen och glåpord – och värre saker, ska han behöva stå ut med från kamraterna, för att han inte går och ser ut som de? Och hustrun, ska hon behöva ta emot hatbrev och hot för sin kärleks skull? Ska hon bli avvisad från affären, få höra: ”Stick tillbaka dit där du hör hemma”? De här frågorna stämmer mig till vemod. Det finns förvisso ett ljus i färgerna som talar för kärlekens möjlighet att övervinna allt! Men varför måste den kämpa?
(Det sägs också (bland mycket annat) att Konsten ska ”beröra” och ”påverka”. Jag kan just nu inte erinra mig något verk av den ”riktiga konsten*” som berört och påverkat mig mer.)
*Illustration är som bekant inte konst. (Red.s amn.)
Redaktören
Jag vet inte om jag kanske har särskilt lätt att ”falla in” i vissa bilder. I alla fall satte det här familjeporträttet fart på mina synapser. Vilka hjälpmedel hon kan få för vardagslivet, beror nog på vilken kommun familjen är skriven i. ;) Jag tror också att det handlar om en slags havslevande sjö(jung)fru som kanske tar sonen med och flyttar hem till mormor och morfar när mannen är till sjöss?
Och jag håller med – visst är det här konst! Roligt att du också gillar bilden!
Skulle vara kul att veta hur man ska analysera den här bilden. Gossen och mamman, som dessutom är gravid, verkar mer höra hemma i vattnet. Hon lär inte kunna gå till affären i alla fall eftersom hon inte har några ben…
Jag trodde att pappan höll i ett paraply först, men sen förstår jag att gossen också sitter i en sorts snäcka. Spännande bild i alla fall och mycket gripande!
Detta är i alla fall KONST i hög grad, tycker jag.
Ingrid