Nittionio

EN SÖNDAG PASSERAR tämligen obemärkt. En hel dag då så mycket nyttigt kunnat göras, men som mest blev som vanligt; outnyttjad. Inget hände – inget blev gjort. Det var meningen att plattor skulle läggas i trädgården, men förarbetet blev försenat och därmed fick plattläggaren hitta på annat att rikta fokus mot. Projektet? Nja, det behöver sina lediga dagar också och frestelsen att sträcka ut sig på schäslongen med den påbörjade boken är inte alltid lätt att motstå. Och gör jag det – somnar jag ofelbart inom ett par minuter. Och så går det en timme av den lediga dagen, i drömmarnas lustiga land.

Sägas bör att jag var uppe tidigt i morse. Tjugo i sex, av någon underlig anledning. Det händer aldrig annars. Smög mig till en kopp kaffe medan jag höll ett öga på ett rådjur som klev in på tomten. Jag kände mig manad att vaka över hustruns rosor och tulpaner. Men det slanka och smidiga djuret passerade bara, utan att göra planteringarna minsta förnär (även om det såg lite nära ut ett par gånger). Tänkte jag på kameran?
Och kaffet – det som aldrig smakar så himmelskt som i dygnets tidiga timmar. Med den heta koppen som ångar av ren, mörk vällust och den nyuppstigna solens flacka strålar genom fönstret, är världen så dags en inbjudande lekstuga. Bara att sätta igång! Men den här kroppen, denna nu rätt gistna skuta, var av annan åsikt. Det var illa tidigt det här. Tror allt vi låter förtöjningarna ligga som de är och purrar in igen. Drick upp kaffet och gå till kojs! Ja, och man ska lyssna till de äldres visdom.

I det här huset har, som tidigare antytts, den bäst lämpade delegerats köksansvaret. Den bäst lämpade är ingen indikation på hög kompetens, bara på något högre kompetens. Och det är, som tidigare antytts, ingen lätt sak att vara kock/hovmästare i det här huset.
-Va’ får vi?
– Idag blir det grillad entrecote med ugnsbakad, persiljeströsslad klyftpotatis och en pikant sås.
-Hur lång tid tar det?
-En timme ungefär.
-Så lång tid väntar jag inte!!
Här är jag bergfast. Om processen tar en timme (minst) får den göra det. Jag är gubevars ingen trollkarl. ”Ta en macka då!” Men det faller gunstig herrn inte i smaken. Han försvinner tillbaka till sin håla och därifrån hör intet mer.

Så hackas det, kors och tvärs, lök, persilja och suchiniinkråm. Ost rives, lite salt här och peppar där, koll på ugnen, dra fram ännu fler pannor och kärl. Det puttrar där och blir gyllenbrynt där. Vad var det Tage Danielsson skaldade om ”…då är det som vackrast i ett kök”? Inte här. Till slut får också entrecoteskivorna, indränkta i hemlagad grillsås sin prövning i infernot bakom ugnsglaset.

Ätteläggens tallrik får inte innehålla något grönt (potatis, ris och pasta frånräknat alltså). Heller inte någon rött som tomat, paprika eller orangea morötter. Fi donc! Därför är det extra svårt att försöka göra en estetisk presentation av rätten. Sen har jag inte heller fallenhet för matfoto – det ska erkännas. Men kommer talriken tom tillbaka från hålan där han dväljs, tar jag det som ett försynt erkännande.

Hustrun som tillbringar dagarna, söcken som helg, i den trädgård, som jag måste tillskriva ett gott mått av floral fägring – redan, meddelas att middagen är serverad och jag tar mig för att presentera menyn. Men jag hinner inte längre än till ”entrén”:
– En ostgratinerad succhini med persilja och lite svartpeppar…
– Ost? Ska vi ha ost på allting numera?
Jag låter henne grunna på det själv. Jag gillar ost och sätter mig till bords med gårdagens Värnamo Nyheter. Kanske inte det mest spirituella sällskapet, men det får duga. Av erfarenhet vet jag att jag inte får annat sällskap, inte så länge solen ännu står högt. Lagom till Rapport sätter jag trädgårdsmästarens tallrik i mikron och serverar framför tv:n. Och så korkar jag upp en flaska som vi sparat ett tag och jag gör henne sällskap, fastän jag redan ätit – för några timmar sen. Det är ju söndag.

Det är typiskt för såna här helgdagar, som hade kunnat vara så användbara. Om bara en av de 100 saker som borde göras hade blivit utförd – ja då hade det bara varit 99 kvar.

Redaktören