PÅ SOLIDARs REKLAMAVDELNING i Malmö, var ondagseftermiddagarna vikta för att packa mappar. Det innebar att affischer, skyltmaterial, prislappar och annat skulle plockas ihop för att under följande dags morgontimmar följa med bageriets brödbilar ut till butikerna i stan – och i större delen av Skåne. Så vi traskade runt bordet och plockade ur de olika högarna: 2 av ena sorten, 5 av nästa, 10 av de små och så vidare. Vid slutet av varvet stoppades högen in i en plan papperssäck, häftades igen och las ovanpå andra på en pallvagn. Man suckade nog lite inför den återkommande sisyfoslunken, men egentligen var det hela gjort på halvannan timme om jag minns rätt. I alla fall om vi var tre om jobbet som på bilden.
En del av materialet kom från KF i Stockholm, men det mesta var egenproducerat. Bakom ryggen på Krille, längst till höger, utanför bild, fanns fyra stora torkställningar och en silscreenmaskin. Redaktören står längst till vänster, sedan Sigge – fast han hette egentligen Kent. Vid pulpeten sitter Leif. Dörren som skymtar hade glasruta. Innanför satt chefen, Knut och Lennart, de ”högre befattningshavarna”. Almanackan visar den 25:e. Det måste vara november eftersom julmaterial ligger på bordet. Året var 1965, jag var 16 år.
Rätt schysst jobb, faktiskt. ”Elevlönen” var väl inte så fantastisk, men vad kunde man begära, direkt efter grundskolan. Snart avancerade jag till schablonskärare. Om inte annat gav det en liten känsla av statushöjning. Bra stämning, utsikt över Folkets Park, matsal en trappa ner, med skapligt käk till överkomligt pris. Nere vid hörnan på kvarteret fanns också Citycaféet, med enklare husmanskost och jukebox – för omväxlings skull. Radion i fönstret på bilden ”åt” batterier. Vi turades om att köpa nya och jag drev igenom ett eget villkor: ska jag köpa batterier, ska jag ha min beskärda del av klassiskt!
Solidars kontorshus med sin pampiga fasad finns kvar ännu, men hela innergården med bageri charkfabrik och annat är helt borta/ombyggt. Nu finns Möllevångsskolan i bortre hörnan, så man kan ju säga att jag ”återvänt”.
Redaktören
Lennart. Jag kom nog i rätt tid då, när ”vaskdoppen” var avskaffade? För något sånt slapp jag genomgå. Men stämningen var bra och jag tycker jag integrerades snabbt och naturligt i ”enheten”. Skånskan var lite ovan att höra och det tog lite tid innan jag hängde med på snacket. Jag kom ju direkt från Södertälje.
Jag var i kvarteren så sent som i februari och det triggade en del minnescentra förstås. Visst skulle en träff kunna motivera ölintag! Inte mig emot om det går att lösa.
Tack Ingrid! – Roligt att skriva också. ;)
”Herr redaktören”, du är helt otrolig på att återge vad vi upplevde på denna produktiva reklamavdelning! När jag lusläser dina rader, kan jag känna atmosfären som fanns i luften mellan oss ”pågar”. Idag är vi ”nästan” gubbar, själv är jag 77, men känner mig som 17. Får man bli nostalgisk, så skulle det kännas bra att sammanstråla med de idag något ålderstigna ”reklampojkarna” och kanske vid detta tillfälle inmundiga några öl och samtidigt ”ljuga” om den tid som vi upplevde tillsammans. Man behöver kanske inte ta upp ”vaskdoppen”, som idag skulle ha renderat ett ganska hårt straff i en ”domstol”.
Personligen hade jag varit anställd i 2 dagar, när jag utsattes för den ”behandlingen”, som då skulle innebära ”dopp och välkommen i gänget”! Kläderna har torkat, men minnena består.
Visst hade vi fin gemenskap!!!
Roligt att läsa!