SÅ LÄNGE SOM de primära modelleringsövningarna ännu pågår är de viktiga besluten satta på framtiden, besluten om vad som ska hända sen med de här delarna. Eller… vad som ska hända vet jag ju, de ska bli gjutformar. Men hur och vilka material jag ska använda, har jag inte bestämt än.
Under tiden finns de sköna problem som hör modellerandet av alla de mänskliga dragen till. Hur ser vi ut, egentligen? Symmetrin t.ex. Viss skevhet är naturligt och nödvändigt, annars såge vi inte kloka ut. Men jag måste sikta på absolut symmetri för att kunna nå fram till en lagom harmonisk distorsion.
Det här är svårt. När jag betraktar det här huvudet i en spegel, ser jag hur förskräckligt omaka ansiktshalvorna är – trots att de ser helt rätt ut, när jag arbetar med det ansiktet. Jag vet inte vad det beror på. En cerebral defekt? Men andra konstnärer har vittnat om samma sak. Min fru blir också helt annorlunda när jag ser henne via en spegel.
Därför ska jag försöka gå lite mer vetenskapligt tillväga. Med riktmärken, passare och vattenpass. Öronen, dessa lustiga ting, med sina delikat designade veck och bågformer, känns både utmanande och inspirerande att studera. För att få bättre kontroll skar jag loss de första, provisoriska för att kunna forma och jämföra dem sida vid sida.
Med skön musik i lurarna blir de här passen sköna, meditativa stunder, då världen larm och ve försvinner och ron och sinnesfriden infinner sig. Ja, även utan lurar. Det här skulle fler ägna sig åt, eftersom det är så nyttigt för själen.
Ikväll insåg jag att även fötternas undersidor måste få lite fin fason. De kommer inte att synas, tänkte jag – men det är väl som med underkläder; man vet ju aldrig. Tanken är att först skapa en omgång av de olika delarna, gjuta vad jag behöver och sedan ändra på ”originaldelarna” till nya varianter – och nya gjutningar. Till nästa figur – liksom?
Att ta sig vatten över huvudet, är ett begrepp som är mig välkänt. Jag gör det ofta. Nästan lika ofta får jag bita i det sura äpplet. Men ibland, (även en blinda hönor finner några korn) går det ju faktiskt vägen också. Jag kan omöjligt komma ihåg alla projekt jag satt igång med – det är nog några stycken. Några har resulterat i något och finns som resultat, spår eller dokumentation. Men den stora mängden av misslyckade företag och hopplösa idéer, ligger nerplöjda i förgätenhetens mörka mylla – som frön, färdiga att gro för någon annan entusiast. Det finns något vackert i den kretsloppstanken – inte sant? Varje gång är det ändå med frejdig lust och mod i barm som de nya projekten startar.
Ute i nattmörkret blåser hårda vårvintervindar med regn mot rutorna. Det förstärker mysfaktorn när jag sitter i lampskenet här inne. Det är heller inget minus att det just nu är långt till hösten!
Redaktören
Det är inte utan att det känns lite väl radikalt ibland, de här ”operationerna”. Men jag har kommit på att ibland är det bättre att göra det med detsamma – än att senare ångra att jag lät bli.
Tack för komplimangen. Det är dock tyvärr så att det möjligen ser bättre ut på bild. Timmar har gått och timmar återstår – med alla de vinklar och vrår, mellan fingrar och tår.
Att du målar över tavlan med gesso – är det för att börja om? Ibland är det det allra radikalaste. Hoppas du gör det med bibehållen lust! Sen är det faktiskt bara DU som bestämmer vilka krav du ska ställa på dig själv. I alla fall är det roligt att du har öppnat färgtuberna!
Tur att det är lera du jobbar med – jag menar när du skär loss öronen så där…
Våra ansiktshalvor är väldigt olika, åtminstone på dem som jag ser på nära håll i min omgivning så det är väl inte så konstigt att de blir det på din gubbe. Eller kvinna, vet inte vilket.
Jag tycker du har gjort en fantastisk skulptur – är mycket imponerad över både ansikte, fötter, händer och öron. Att sen man hugger i sten ibland kan man aldrig undvika säger
Ingrid som just har målat över en tavla med Gesso två gånger.