ETT AV MILJONER skolfoton – men ett speciellt. Ett väldigt speciellt eftersom redaktören själv figurerar i gruppen. Det är ett speciellt tillfälle också. Våren och skolfotografen har kommit – sommarlovet närmar sig. På både gott och ont.
Klassen.
Det här är i alla fall klass 6:a i en liten skola i Södertälje. Avgångsklassen kan man säga, eftersom skolans lokaler inte rymde högstadium. Senare byggdes skolan ut och idag är den för mig helt oigenkännlig. Den observante iakttagaren ombedes nu lägga märke till hur många jeans som syns i bild och hur många T-shirts och kepsar! Inga alls! Ändå är vi bara sex år ifrån 70-talet; jobb, lumpen och ett paket Prince i kavajens bröstficka. Året är 1962 och det är snart mitt livs mest plågsamma period står i begrepp att börja.
Redaktören.
Det är jag som står något klämd i översta raden. Vid fotografiets tillkomst har jag ännu inte insett vad som håller på att ske. Aningslös flinar jag kisande in i kameran, totalt sorglöst ovetande om de förändringens vindpustar som susar över klass 6:a’s huvuden. Det är bara några veckor som återstår av det enkla, lyckliga livet – ännu några futtiga veckor.
På fotot finns ytterligare en mycket speciell person – den mest speciella av dem alla. En liten vän person som plötsligt dök upp i klassrummet en höstdag och som omgående orsakade mitt hjärta en brännande sveda. Det var ett symptom som dittills varit okänd för mig. Inget barnsligt förälskelsetjafs, nej det här var något helt annat. Något ofantligt mycket större. Den nya flickan, hon var ju bara så helt förtrollande! Och gudarna såg till att placera henne i bänkraden näst intill. En blyg och feg liten skit som jag kunde naturligtvis inte hantera ett sånt under på något vettigt och strukturerat övertygande sätt. Hade jag överhuvudtaget vett? Nej, självklart var denna svidande trånad något som jag gömde och vaktade väl.
Jag ritade även på den tiden. Man höll mig för duktig, även om kraven för det omdömet väl inte var så avancerade. Och när så ”Hon” en dag bad mig göra en teckning åt sig, höll jag på att dö av lycka! Den hemligen tillbedda gjorde en beställning! Ödet spelade mig i händerna, här var chansen att göra poäng. En öppning! Det var bara det att jag inte klarade av uppdraget – pressen blev för stor. Det blev skräp av allt jag försökte skapa.
Inger.
Skoldansen. Det första ”party” av sånt slag som arrangerades i klassen. Men vi var ju på väg att bli ”vuxna”. Grammofonen spelade – vi dansade. Bara för att du bjöd upp mig – annars hade det inte skett. (Bilden ljuger – Du var både tuff och skärpt. Och frimodig.) Till tonerna av Shadows ”Wonderful Land” fick jag vara dig så nära under några korta minuter. Jag fick känna mig ”utvald” – och kanske var jag det till och med?
Du, liksom alla de andra tjejerna (och de mer mogna killarna) hade redan fattat vad som väntade oss alla till hösten: Högstadiet. Ny skola och splittring. Linjeval med tanke på framtiden. Men jag? Nej, detta var något alldeles för abstrakt för mig. Jag var nog som gräshoppan i sagan – eller kanske tidigt ute med att Fånga dagen? Att jag snart inte skulle få se dig mer var jag ändå smärtsamt medveten om. Och så blev det.
Sjuan blev en chock. Ett år mest ägnat åt att hålla sig undan ligisterna i den nya klassen. Och de var många! Borta var småskolemyset. Nu bestod dagarna bara av en meningslös längtan till skoldagens slut. (Åttan blev bättre och nian blev ett riktigt bra år!)
Sisådär 52 år har förflutit. Långt har färden gått i tid och rum. Barndomens värld försvann under horisonten – detta underbara land där jag trivts så bra. Nya stränder siktades så småningom, medan svedan i bröstet läkte ut. En ny hamn, en ny värld: Verkligheten.
Inger försvann – det kom andra förstås. Men när jag betraktar det gamla fotografiet finns min beundran kvar ännu. Den behöver bara påminnas. Och egentligen handlar det här inte bara om Inger. Det rör sig lika mycket om den brytpunkt som troligen väldigt många andra också upplevt och minns; när barndom övergår i ungdom, när livet plötsligt och kanske dramatiskt ändrar karaktär från lek till allvar. För mig står Inger som kapitelrubrik i mitt livs loggbok, över det inledande stycket. Det om den förlorade oskulden.
Redaktören
