HÅGLÖSHETEN INFINNER SIG – oftast den närmaste tiden efter lite mer hektiska och intensiva insatser. Men också när som helst av anledningar som jag inte maktar härleda. Jag har idéer och jag har uppslag, men jag har ingen lust! Vardagsgöromålen tröttar ut mig, men inte till den grad att jag skulle vara oförmögen att också kunna ägna en hel del av dagarna till det jag vill göra.
Och jag hatar Håglösheten! Den illistige Fördärvaren av den gnutta energi som ändå finns i mig, som äter alla mina embryonala initiativ, som fullständigt suger ut spåren av den ”kreativitet” jag trott mig ha. Det här är en förfärlig gäst. Fy för faen, när han kommer – fröjd och lycka när han äntligen går. Om han går. Just nu verkar han ha funnit sig tillrätta här och gjort det bekvämt för sig, som för en längre tids vistelse. Och några maktmedel för att få iväg den objudne gästen har jag inte. Inte ens tålamod.
En bekant ringde helt apropå. Han sysslar med det skrivna och talade ordet – och med historia. Det frö han på några minuters samtal sådde i mitt sinn, kanske kan bli räddningen denna gång. Det gror redan en liten opptimistisk lust-unge i mitt bröst! Lera och ”tandläkarsetet fram! Visst kan man väl göra det som denne ”Historiker” frågade om. Låt mig visa…
Redaktören
