JAG LEKER IBLAND med Google earth. Drömmer mig bort till soliga öar i Caribien eller Stilla havet. Eller söker spännande platser utan spår av mänsklig bebyggelse. Eller som ikväll – försöker hitta en engelsk trafikplats av viss typ. Det är en slags miljörekognosering för en idé jag fått. Första nedslaget gjorde mig ganska uppbragt. Men ja, det här är ju Storbritanien.
(OBS! Den här filmen gjordes innan ”Irrande Själar” blev ett omöjligt namn på Produktionskollektivet. Det är nu ändrat till ”VILSNA SJÄLAR”, men det gamla namnet står kvar i slutet av den här filmen. )
Redaktören
Att man kompletterar efterhand i livet tycker jag låter bra, Lennart. Och att man inte har en helt statisk inställning till saker och ting, att man förändras, utvecklas, är väl också en god sak. Förhoppningsvis är vi som ”det goda vinet”, som mognar och utvecklas medan åren går – dock utan att förlora vår ”karaktär”. Låter inte det bra?
När det gäller musik, finns vissa fasta ”landmärken” som orubbligt ligger där de ska. :)
Ronny du har, som jag redan upptäckte den tid då du jobbade på Solidar, en fantastisk konstnärlig ådra. Att du också kan måla med ”pennan” har jag upptäckt när du nu delger Din hobby och ditt proffisionella jobb. Att ta del av ditt ”musikintresse”, i form av Glenn Miller, när du var ung väcker också känslor hos mig. Är medlem i Harry Arnold sällskapet i Malmö och där får man njuta till gamla örhängen! Men idag lyssnar jag på Spotify, där just nu Claudia Jung och Richard Clayderman tillfredsställer mitt lystmäte. Kan det vara åldern som förändrat behovet eller ska man känna det som ett komplement till det tidigare livet. Det ena utesluter kanske inte det andra?
Så vackert, Ingrid! (Synd eller inte? Sånt får man aldrig veta ;)
Det är den mest ”engelska” sång jag kan tänka mig och därför snodde jag den som musikalisk tongivare till mitt lilla infall. Jag var barn när jag hörde den först och den vackra melodin ”klistrade sig fast” för alltid.
Jag kunde inte låta bli att titta på hela det Bonanza-avsnitt på Youtube, där Adam, Pernell Roberts, sjunger sången. Vilken bra serie det var! (Tycker jag även vid återseendet idag. :)
Ronny
Early one morning är för alltid förknippat med ett ungdomsminne. Samme amerikan som jag var på bio med hade lurat med mig på liftsemester till Wales under vårt våruppehåll på London University. Vi besteg ett berg i Wales och när vi hade kommit upp till toppen sjöng han just den här sången. Jag hade aldrig hört den men försökte lära mig den – jag har ju ett gott gehör så jag förstod väl ungefär hur den skulle låta. Han var mycket romantiskt lagd…
Jag bröt förlovningen eftersom jag inte ville lämna Sverige när jag kom hem från England. Han blev sedermera kårordförande på Yale University och korrespondent på Washington Post så det kanske var synd…
Ingrid