MAN HAR SINA KLENODER. Detta är en av mina. Boken är ett loppisfynd, en Tillfällighetens generösa gåva till en törstande och hungrande själ. Harriet Löwenhjelms dikter måtte vara omöjliga att inte tycka om och ta till sig. Jag vet inte om hennes tragiska öde, en för tidig död i tuberkulos 1918, bara 31 år gammal, möjligen ger en särskild bakgrundsfärg åt diktningen. Några dikter är också mycket sorgsna, gripande, oändligt vackra.
Harriet Löwenhjelm var inte bara en ordens mästarinna utan också en mycket talangfull och stilsäker bildkonstnär. Boken innehåller många av diktarens teckningar. Nu tar jag mig friheten att komma med ett citat ur boken:
Ett safir-hav, blandat med karbunkel,
svallar isbemängt vid polens dunkel,
sjungande sin enahanda sång.
Och små barn med fjällig fiskstjärt plaska
i dess vågor, sugande på flaska.
Deras kalla ro är evigt lång.
_______Sådan kyla, mia cara,
_______blir vår säkra död och grav.
_______Låt oss fara, låt oss fara
_______till ett varmt och lyckligt hav.
Ett smaragd-hav blandat med kristaller,
reser sig i trots mot himlen, faller,
tornar åter skyhögt upp sitt skum.
Havsens vilda folk till dans sig para.
Vrålande de vilda vindar fara
genom rymdens ödsligt dunkla rum.
_______Cara mia, oh marchesa,
_______detta hav är ej för oss,
_______där de vilda vågor fräsa
_______och de vreda vindar slåss.
Ett opal-hav, mängt med silvertyger,
sakta snyftande och smeksamt smyger
kring en övärld, leende och ljus.
Här är soligt, här är gott att stanna,
stora fåglar, brokiga och granna,
sjunga smäktande vid palmers sus.
_______Cara mia, lilla duva,
_______stanna här hos mig och njut
_______sälla, lyckliga och ljuva
_______solskensdagar utan slut!
SÅ VAR DET det här med att rimma på ”ambulansen”, två gånger till och med. Skulle du klara det? Så här elegant kan det skaldas, om man är begåvad med ett språksinne liknande Harriet Löwenhjelms:
O, I eunucker,
som blomstergårdarne i Stambul ansen!
Bak bärstolsluckor
en hög gesandt förs bort av ambulansen.
Se, purpurfanan sänks på bambulansen.
Eller hur?
Lustigt att du säger det, Ingrid. För att ha levt kring sekelskiftet (1900) tycker jag också att hennes dikter känns ”fräscha”. Lustigt också (eller egentligen dåligt) att jag fram till för några år sedan inte visste att ”Beatrice Aurore” är Harriet Löwenhjelms verk.
/Ronny
Underbar dikt. Hon måste ha varit långt före sin tid. Varför fick man inte läsa om henne i skolan? Humor har hon också bevisligen i ambulansdikten. Jag skulle möjligen kunna gissa på att Karl Gerhard skulle kunnat utmana henne i fråga om rim på ambulansen.
Ingrid