JAG STRÄCKTE UT MIG på gräset under den pampiga lind som pryder tomten. Den måtte vara från en tid innan ens kung Oskar var påtänkt. Den har två stammar varav en strävar stolt uppåt mot skyn och en som går upp för att sedan böja sig i en elegant båge ner mot gräsmattan. Detta träd är ett majestät. Och en dag som denna, erbjuder den en givmild skugga.
Jag skådar uppåt kronan, ett konungsligt rike av klorofyll. I dessa dagar sjunger linden. Det ljuder ett samstämt ackord som hörs på långt håll. Tusen små vingar, bin humlor och andra fän som ivrigt, rent av girigt, tar för sig av blommornas nektar.
Det är en skön tid för mig – hektisk för dem som samlar vinterförråd. Lite skamsen tänker jag att även jag borde ”se om mitt hus”, tänka på att det blir höst så småningom och att saker faktiskt väntar på att bli gjorda.
Men ’måstena’ går ingenstans. De springer inte iväg, så en stund i gräset under linden kan väl ingen missunna mig.
När jag tittar in mot rabatten runt trädets stammar, ser jag: A, en skitig död katt, B, en loppisängel och C, tappad ammunition. Ängeln kan ju symboliskt vaka över den skitiga och döda katten – av någon anledning. Kanske hade den kvaliteter som jag missat? Kanske var det en helig katt som nu får en plats i en himmel som kryllar av trinda möss?
Ammunitionen är från mina barnbarns besök. De hade varit på High Chaparall och blivit beväpnade i vederbörlig ordning. Det är lätt gjort att tappa en och annan ring av knallpulver. Och katten är inte död, fast det hade varit ett välsignat förhållande. Nej här i skuggan går tankarna lite för fritt bara.
Blicken via kameran går vidare mot lindens stam. Där sitter ett plastansikte, ett materialprov från tidigare verksamheter. Då, när jag var verksam. Ansiktet är placerat i en av flera hålor i trädets knotiga stam. Det är väl både som något slags tvivelaktig dekoration och som materialtest. Det har suttit där i tre år nu.
Med ens ser jag något mer:
Djupt inborrad i lindens bark sitter en röd pil. Till mina dottersöners besök hade jag skaffat en piltavla med tillhörande tre gröna och tre röda pilar. Efter en stunds mer regelrätt, ehuru meningslöst kastande mot det traditionella, av koncentriska ringar bestående målet, fann en av de kreativa gossarne det mer givande att sikta mot andra mål. Lindens gröna grenar bland annat. En pil fastnade högt i en kvist. Men den kom ner. En var dock spårlöst borta. Av en händelse råkade det dock finnas en stycken röd pil i ’arkivet’, så den röde broderns eldstyrka var strax identisk med den grönes.
De har rest nu, för flera veckor sen. Men nästa gång de kommer till farfar har båda fulltalig upp sättning. Denna får bli reserv. Fast kasta pil, hur roligt är det egentligen? Att vara gammal morfar och roa små 2000-talspojkar på besök – det kräver mer än att slinka in på EKO och få med sig en piltavla sådär i förbifarten. Katter, kor, skogspromenad och älgjakttorn verkar vara av mer intresse i denna lantliga avkrok. Så härav ska jag försöka ta lärdom.
Ja, sommaren är ju också resandets och besökens årstid. Nästa vecka kommer den andra dottern med sin fyraårige pojke. Katter, kor och älgjägartorn kan jag bjuda på. Piltavlan, med dartsidan utåt blir bra när de är så där 14-18 år. Eller?
Det är i alla fall skönt med en stund i gräset, att se på humlorna i linden och tornseglare och ladusvalor som far över himlens blå. Jo, jag har som sagt saker som ska göras, men de sakerna stannar snällt kvar tills jag har tid.
Redaktören
