MÖRKARE OCH TÄTARE är julinatten. Svalkan efter en lång het dag känns skön då jag står på förstukvisten. En halv månskiva lyser i väst. Det är tyst och stilla sånär som på ett försynt prassel i rabatten. En stor padda eller en liten igelkott kanske? Ja, svalkan gör gott eftersom jag svettas med två av mina uppdrag. Båda oavlönade men likväl frivilligt självpåtagna. Och nu växer ett litet ångeryngel i min själ. Tanken att jag tagit mig vatten över huvud, infinner sig i vanlig god ordning.
Det har varit svårt med den rätta koncentrationen den senaste tiden. Motivationen också kanske. Jag får skylla på det. Dagarna går iväg, men själv sitter jag där jag sitter. Skissar och våndas och tänker ”Fan, jag kan ju inte ens rita längre.” Den här åkomman är inte ny. Den har jag drabbats av hundratals gånger, men jag undrar om den inte är extra svår den här gången? Antagligen går den över och det kommer att bli något av de båda uppgifterna. När jag övervunnit fasan för den tomma, vita pappersytan igen och kommer igång. För så brukar det gå till slut.
Redaktören
