Åldringsgympa?

ETT UPPDRAG LIGGER på bordet. Det var länge sedan och egentligen har jag stängt studion för annat än den egna lusten att teckna – i den mån den ännu infinner sig. Men det här gäller ett manus som jag gärna åtar mig att illustrera. I den mån jag ännu klarar det.  För det går inte att komma ifrån att åldrandet påverkar ens skaparlust. Min i alla fall. Jag skyller på åldern. Det kan ju bero på andra (psykiska) orsaker också att den riktiga lusten har fattats mig i halvtannat år eller mer. Symptomen kom nog efter att så många av mina digitalt sparade arbeten, idéer, utkast och skisser försvann på en kraschad hårddisk. Ett fåvitskhetens beska pris att betala för mina dåliga backup-rutiner.
I vad mån åldern också påverkar min lust och förmåga vet jag förstås inte. En viss ’mättnad’ på att rita och vara ’kreativ’ kan nog inte helt förbises. Motoriken funkar hyfsat och jag ’ser’ fortfarande motiven ganska tydligt framför mig. Men att överföra dem till pappret…! Det är där som det skaver mest tror jag. Som om själva arbetet med att fylla de tomma arken med motiv avskräcker mig. Det gjorde det aldrig förr. Om jag varit lärare och haft en elev i såna här trångmål, skulle jag säga något i stil med:
”Mängdträna! Motionera! Träna – träna – träna! Och du ska älska att träna!”

Men att leva som man lär – det är svårt. Särskilt när vad som ändå kommer ut på arket under passet, inte överensstämmer med den inre bilden som jag strävar mot. ”Den hade ju kunnat bli så bra!”. Manuset är i sig fullständigt nerlusat med fantastiska bilder, som föder inspiration. Egentligen vore det bara att titta på texterna, och köra på för fullt. Det är dit jag vill.
Så jag får väl ta upp det här med ’åldringsgympa’.