Om en särskild backe

FÖR ATT FRÅN vårt hus ta sig till Mälarbadet, drygt ett par kilometer bort, kom man efter en första lätt stigning till en nedförsbacke i tre delar. Den var ganska lång i sin helhet, ungefär 600 meter. Och eftersom höjdskillnaden mellan backens början uppe på åsen och ner till Mälarens nivå var ungefär 50-55 meter, blev det en genomsnittlig lutning på 10-12 %.  Tillräckligt för att ge mycket god fart åt våra tvåhjulingar.
Cyklarna var i flitig trafik men mestadels utan vederbörlig skötsel och översyn. När farten på den gropiga grusvägen ökade i nedförsbacken kunde de våldsamma skakningarna få en sliten och alltför slack kedja att hoppa ur det bakre kuggdrevet. Och utan bromsmöjlighet var man illa ute.

Att kontrollera bromsverkan innan backen och dessutom hålla ett lätt mottryck på pedalen, var en säkerhetsrutin som dock inte tillämpades rutinmässigt. Om oturen ville spela med och kedjan ’hoppade’ i den första backdelen, kunde man, åtminstone teoretiskt, rädda sig genom att i vådlig hastighet vika av åt höger vid och där få en plan väg att rulla ut farten på. Men det var en manöver man helst inte ville prova. Om incidensen inträffade efter avtaget och man redan var inne i den ännu brantare mittdelen av backen, var det bara att krama styret, skrika och hoppas på fri väg över korsningen.

Den långa delen planade ut i den sista delen, strax innan tvätteriet. Men på cykel utan broms kunde man ibland bli tvungen att rulla ända fram till staketet vid . Jag vill tro att grinden oftast stod öppen, men jag kan inte minnas något behov av att utnyttja även de extra metrarna in på tomten.

Fotnot: Efter backen fanns sedan en passage runt och utmed stranden längs staketet, till vägen som sedan odramatiskt fortsatte genom det lummiga, Sörmländska landskapet – mot badplatsen.
Fotnot 2: På hemvägen från det svalkande och uppfriskande badet, hade backen hunnit ändra karaktär helt och hållet: Den hade blivit ett långt, drygt och segt uppförslut att sakta släpa cyklarna i.