MORGONEN DEN 21 oktober 1915 vaknar två herrar i sina respektive rum i det lilla värdshuset i alpbyn Brenner (It. Brennero), alldeles nära Brennerpasset och gränsen till Österrike. De stiger upp och klär sig, ovetande om varann, äter var för sig, i var sin ände av matsalen, en stadig frukost. Italienaren blir först färdig och betalar notan för logi och traktering till den morgontrötte värden. Den långe österrikaren gör sig en stund senare på samma vis kvitt för värdshusvistelsen. Synbarligen är båda färdiga, klädda i sina långa reserockar, att fortsätta resan mot Innsbruck.
Det visar sig då att något transportmedel inte finnes att få. Brenner är ändstation för tåget och omnibussturen över alpkammen är inställd på grund av motorhaveri. Hästarna i stallet, med eller utan vagnar är alla uthyrda och redan ute på den slingrigt klättrande alpvägen. Kvar som enda möjliga färdmedel finns en liten åsnehingst.
Efter en dryg och stundom hätsk palaver, kommer de båda herrarna till det gemensamma beslutet att ta sig över gränsen på delad åsna. Vilket i sin tur tänder en ny, om möjligt ännu hätskare diskussion om vem som ska sitta främst respektive ’bakerskt’. Det längsta strået drar österikaren som får platsen över åsnans länder, medan italienaren får hålla tillgodo med mankplatsen. Dock, och här är han orubbligt bestämd: Han sätter sig vänd åt precis vilket håll han behagar. Mot österrikaren till exempel. (En neutral betraktare kan ju tänka att placeringen gynnar en vänskaplig konversation, för att restiden på så sätt ska bli gemytligare och kortare. Men så är inte fallet.) Väl över på andra sidan gränsen, i Gries am Brenner, bör de båda herrarna kunna fortsätta med tåg, i var sin kupé, med Österreich-Ungarn Eisenbahnsystem. I lugn och ro ända till resmålet Innsbruck, så som de båda önskar.
Giuseppi Busconi är agent för den regionala, men betydelsefulla Italienska organisationen BIT (Brigata Intelligencia della Trentino) och den långe österrikaren, Ernst Weldermann, likaledes agent, men för Kaiserliches Informazionsbüro. Signore Busconi, sänd på uppdrag till Innsbruck. I rockfickan bär han en nätt men effektiv Beretta. Herr Weldermann å sin sida är hemvändande med viktiga upplysningar från Bolzano. Han är å yrkets och tjänstens vägnar som vanligt utrustad med sin Walter PPK, som han nu tummar och fingrar på i fickan. Båda när, av förståeliga skäl, ett gott mått av misstroende mot den andre och de har ännu inte yttrat mer än ett fåtal ord till varandra – frånsett palavrerna om åsnan – och om sittplatserna.
Omsider travar den lilla åsnan iväg på sin ödesmättade färd, lyckligt ovetande om de världspolitiska spelare han bär. Dagens väder är mulet med risk för någon nederbörd i form av snö. Vi kan (åtminstone med vår fantasi) följa ekipaget till det försvinner runt den första av alla hundratals kurvor som resan bjuder på. Därefter upphör våra möjligheter till fortsatta iakttagelser.
De båda herrarna försvinner spårlöst. Såväl ur vårt korta referat, som ur sitt historiska sammanhang. Det vackra alplandskapet kan både framhäva allt det vackra – och dölja det osköna. Om den lilla åsnan kan vi dock berätta att han fann ett förtjusande åsnesto i en av de vackra dalgångarna. Där ska de båda ha levt lyckligt samman i många år.
Ja, Ingrid. Det var väl det minsta jag kunde göra för den lilla åsnan. :)
Jag känner med den stackars lilla åsnan. Tur att han fann sin drömflicka efter alla strapatser!
Ingrid
Jag tänker mig att situationen var ”laddad” nog att sluta i just onda bråda dödar – kanske just bakom första kröken. ;) Det är den lilla bilden som sitter i blickfältet intill min arbetspulpet som inspirerat mig. Men jag tror också att jag varit inspirerad av din berättarglädje, Sven!
En förtjusande vacker betraktelse där man anade ond bråd död. Kanske blev det också så. Men inte i denna berättelse ännu.