DET RYKER FORTFARANDE ur spillrorna efter min hårddisks sammanbrott. Bildligt uttryckt. Ingen eldsvåda eller så, som väl är! Men en förödelse ändå. Fem års sparade foton, bilder och texter, plus allt annat arkiverat. Därtill också bild- och textarkiv från tidigare hårddiskar. Men just som arkiv är ju en dator värdelös! Man ska ta back-up’er, spara sina filer på säkrare media än i sin dators hårddisk. För nästa dag kanske den inte snurrar längre. Det där vet jag ju så väl. Så nu sitter jag här i nonchalansens skamvrå med ånger och lite sorg över min förlorade digitala ateljé. För mina verktyg är också borta. De invanda som ”låg såg bra i handen”.
Nåja, andra, annorlunda redskap, finns och jag är igång med att hitta och kanske, kanske vänja mig vid dem. Och kanske, troligen, kommer skapandet igång igen. Det hoppas jag, för jag mår ju så bra av sånt!
Bland det som ändå finns kvar, på ett USB-minne, är utkastet och bilderna från projektet om Gerd, den unga fotografen på Strandgatan i den mellansvenska staden, med personliga utsagor från personer som mött henne. Den idén går nog att gå vidare med.
Och det senaste, orientaliska ’verket’, ja det var ju inte så himla långt kommet, så det går ju att börja om med – även om jag nu råkade bränna upp skisserna. Nu har jag ju tränat lite på att rita en åsna i alla fall och kanske hittat ett nytt diktformat? Ett Spencerianskt eller Gullbergskt:
Brudköpet
Jag kom till detta land förstörd av gråt
Min far var arg, jag var hans investering
Och mor min grät i samfälld klagolåt
Knappt mer än barn, jag var på bröllopsstråt
Hän till vesiren och min initiering
Den man jag fick är både god och blid
och generös med silke, guld och lyx
En egen tärna, och ett hus bredvid
Och hänsynsfull; han ger mig fred en tid
när jag ur hemmiljön så plötsligt rycks.
Nej, inte ska jag väl behöva sitta här och långledas.
