NÄR JAG RITAR spontant utan beställning, som numera är vanligast och en figur börjar dyka upp på pappret, vet jag inte alltid vad eller vem det ska föreställa. Som med den här till exempel. Men inte förrän teckningen börjar bli komplett, med bukett och chokladask, anar jag hans ärende och namn: Rolf. Kanske påminner bilden om någon jag varit bekant med, eller kanske bara känt till? Ett liv i sju decennier hinner ge en del referenser. Det är bara att bläddra bakåt i minnet. Och det här verkar vara Rolf, 32 år och montör på Scania-Vabis.
Med blommor, present och gå-bort-kläderna på, blir det tydligt att Rolf är på väg att träffa/uppvakta någon. Troligen så där i början av sextiotalet. Hos vem? Minst två flickor under mina skolår hette så, liksom det 28-åriga biträdet på Wienerkonditoriet uppe på Nygatan: Margareta.
Det råder bostadsbrist på den här tiden och det kanske är tur att rivningsivern inte riktigt har nått sin mest aggressiva kulmen ännu. För Margareta har tur att hitta och få hyra en gammal etta på knappa 20 kvadrat och för en månadspeng som hon har råd med.
…Det var väl ungefär så det var då; det fanns fortfarande omoderna lägenheter. Och det var hit, till Repslagaregatan 14B som hon bjudit Rolf på kaffe (och osålda bakverk). Hur dessa två ensamma hjärtan överhuvudtaget träffades, må jag låta vara osagt. (Jag vet inte.)
…När jag minns bostäder från den här tiden, andras hem hos kamrater till exempel, var det inget konstigt med en ved- eller gasspis i köket och en kamin i rummet. Margareta hade en fristående fotogenkamin. Idag kan jag tycka att det verkar ohälsosamt med förbränningsgaserna från en sån i bostadsmiljön, men hon tycks i alla fall inte ha tagit skada av sin tid i den gamla enrummaren nere vid bron.
Så småningom, ja ganska snart faktiskt, flyttade Rolf och Margareta ihop, till en tvårummare i det nybyggda bostadsområdet i västra stadsdelen. Ettan var alldeles för trång för två. Och de gifte sig förstås, mekanikern och konditoribiträdet. För visst var de båda som skapta för varann.
