Min lilla seger över Tant B

Skolbespisningen, som såg till att vi barn fick ett mål mat under skoldagen, hade väl inte varit en självklarhet så värst länge när jag gick i skolan, från 1956 och framåt. Jag vet inte. Men till vår nybyggda lilla skola i Södertälje kom i alla fall rostfria matvagnar från en av de större skolorna i stan som hade riktiga kök. Oftast god och vällagad mat.

GODE GUD, välsigna maten. All mat, utom paltbröd med skinksås. Aptiten under min första skoltid var det aldrig fel på och det var ett smått vällustigt avbrott under skoldagen, när klockan ringde för ”frukostrast”. En fröjd som snabbt kunde förbytas i besvikelse, ja skräck och förtvivlan, då det visade sig att paltbröd var ”dagens rätt”.
…Paltbröd var, eller är alltså en anrättning gjord på blod och till utseendet vagt erinrande om bröd. Kokt, svart bröd. Simmigt kokvatten flöt ut på tallriken och täcktes bara hjälpligt av skinksåsen; en slev vit, relativt tjock sås med små fläsktärningar. Den var såvitt jag minns ätlig, men kvar på tallriken blev alltid den svarta, vedervärdigt slabbiga klumpen. Den som alltså hade ett namn som på något underligt sätt skulle rättfärdiga dess plats bland livsmedel. Nå, istället för att äta av styggelsen gick jag väl hellre småhungrig tills jag kom hem och kunde få mer tid att leka på rasten. Det vore inget mer med det – om det inte hade varit för Tant B. Man fick inte lämna, vare sig mat eller matsalen om inte tallriken var tom, eller om hon gav särskilt tillstånd. Och något sådant fick jag förstås inte. Paltbrödet och Tant B stod således i vägen för min frihet och glädje.

Tant B. Den tårtan och särskilt det lilla leendet var inte avsett för oss skolungar.

Tant B var ingen gosig mat-tant (troligen hade hon inga barn själv) och hon var den som skulle godkänna om vi barn fick lämna mat eller ej. Och hon var av den tydliga åsikten att barn ska äta vad som bjuds och framför allt göra som de blivit tillsagda. Hade hon bestämt att maten skulle ätas upp, så var det precis det som gällde. Hennes uppsyn (leendet på fotot har jag inget minne av) med en kall, stirrande blick, var mer än tillräckligt för att förminska en redan liten och timid lågstadiepojke. Jag hade bara en strategi, den enda möjliga: att vänta ut Tant B medan hon utförde sina bestyr i matsalen.

Jag satt av tiden med svartklumpen framför mig på tallriken. Och jag satt. Genom fönstren kunde jag se mina kamrater på skolgården, jag såg klockan i matsalen, hur oändligt lång tid som gick mellan minutvisarens korta steg.
”Saved by the bell.” Uttrycket fick sin särskilda betydelse när skolklockan efter en evighet äntligen ringde in för lektion och Tant B till slut gav sin tillåtelse: ”Ja, ja spring iväg då!” Det var i mitt lilla hjärta med en liten känsla seger som jag lämnade paltbrödet ifrån mig. Kanske var det inget ont i matsalsföreståndaren, hon var nog mest gammaldags och okunnig, men bara jag stöter på namnet ”B”, träder omedelbart bilden av en förfärlig lunchrätt fram för min syn.